linjensan

Allt började i förra veckan. Jag har för länge sedan hört talas om föreningen "Hundar utan hem", kollade på dem men eftersom det då inte var läge att ens tänka på att skaffa en ny hund så föll det i glömska.
Jag går däremot med jämna mellanrum in och tittar på Hundstallet och läser om deras hundar. Jag blir lika berörd varje gång och skulle helst ta hem varenda hund. De har däremot nästan bara stora hundar och det passar inte riktigt in i vårt liv. För de som undrar varför så har Peter vissa skador, t.ex. whiplash samt ett knä som inte ens är i närheten av att fungera. Därför ligger en stor del av ansvaret för hundpromenader på mig. Ju större hund desto längre promenader (i de allra flesta fall i varje fall). Annars hade vi nog för länge sedan skaffat oss en Afgahn, som jag har blivit enormt förälskad i.

Nåja, för att återgå till historien. I fredags eller i lördags så var det någon som hade skrivit ett inlägg på vovve.net. Det var typ "ni som vill adoptera en hund, titta här" och så var det en länk till "Hundar utan hem". Jag gick direkt in på länken (vilket var tur för nästa gång jag tittade så var inlägget borta). Jag läste och grät (jag är blödig när det gäller djur). Man kunde även se bilder på hundarna och jag gick in och kollade på små hundar och blev totalt förälskad i en liten kille som kallades för "Coco4". Jag försökte förtvivlat få tag på Peter, för i min värld så trodde jag att "alla" skulle vilja ha just lilla Coco. Sent på kvällen kom Peter hem (måste nog ha varit i lördags) till slut och jag överföll honom med berättelser från hemsidan (som jag hade lusläst) och med bilderna på Coco.


Vi har länge pratat om att om vi skulle skaffa en ny hund så skulle det vara en räddad hund. Det finns så många hundar som behöver trygghet och kärlek och det har vi massor av. Vi pratade i 2 dagar. Det handlade ju inte bara om vad vi ville, det måste ju vara något som funkade för de hundar vi faktiskt har innan. Coco är en liten kille som kommer från Irland. Han är ca 2 år och han var kastrerad. Just att han var kastrerad var en av orsakerna till att vi kände att det skulle kunna funka. Annars vet vi ju hur en liten hormonstinn 2-åring är...

Sent i söndags kväll skickade jag in intresseanmälan. I måndags pratade jag med Cocos kontaktperson, en jättegullig tjej som heter Anja. Det visade sig att han precis hade kommit till Sverige! Jag blev så otroligt glad, ville inte alls att han skulle sitta i någon läskig bur på Irland. Av olika anledningar så fick vi till en raketadoption! Det gick lite fortare än normalt men jag tror att de kollade upp oss så gott de kunde innan och vi blev tack o lov godkända. I går (tisdag) eftermiddag så fick Peter åka och hämta Coco hos hans svenska jourmatte.

En sådan underbar hund! Jag blir glad bara jag ser på honom. Han har det mest bedårande underbett man någonsin kan hitta. En riktigt stor kille är han, t.o.m. större än vad mina föräldrars Kalle var. Han är en york men har något annat inblandat. Jag ska ta kort och lägga upp men jag har inte riktigt haft tid att ägna mig åt kameran än så länge.

Jag hade ju som vanligt Brutte, Tyson och Molli med mig till jobbet igår och vi kom hem en liten stund efter Peter, Sandra (som hade blivit upplockad på vägen hem) och Coco. Jag fick då veta att han var omdöpt till RAMBO! Att han skulle heta något annat än Coco visste jag men jag hade överlåtit namngivningen till dem. För mig var huvudsaken att han fick komma hit. Nytt liv = nytt namn!

Nåja, vi började med att gå en promenad tillsammans med alla hundar. Vi lät dem inte hälsa riktigt förrän vi var nästan hemma igen. Så småningom kom vi in och då började den mindre roliga delen... PUH! Jag var fullt beredd på att det skulle bli problem men trodde att det var Rambo som skulle stå för dem. Så fel jag hade! Det var Tyson som blev det stora problemet. Brutte, Molli och Rambo uppförde sig exemplariskt alla tre men Tyson fick tokryck. Han ville inte lämna Rambo ifred en enda sekund. Han skulle nosa på snoppen och han skulle rida precis hela tiden. Vi gick in och bröt och det gick inte att slappna av en enda sekund. Om det inte hade varit för skillnaden i storlek så hade vi nog låtit dem göra upp själva men eftersom Rambo säkert väger mer än dubbelt så mycket (kanske nästan 3 ggr så mycket) som Tyson så var vi rädda att han oavsiktligt skulle skada Tyson vid en maktkamp.

Han kan "hundspråket" i alla fall, fast han kommer från Irland ;-). När Brutte tyckte att Rambo kom för nära så morrade han till, varpå Rambo backade. Det var deras uppgörelse. Mollan älskar ju att bossa med killarna och hon var ju inte sämre än att hon talade om för Rambo vem som bestämmer här och han gick undan från henne. Samtidigt var han nyfiken och glad och inte det minsta rädd.

Jag gick en långpromenad med alla killarna. Mollis fick stanna hemma med husse just då. Jag tror aldrig att jag har varit så totalt koncentrerad på hundarna som jag var igår. Jag höll Brutte och Rambo i ena handen och Tyson i den andra. Tyson fick hela tiden gå med löst koppel men jag hade ändå superkontroll på honom. Så fort han gick fram för att vara närgången mot Rambo så drog jag bort honom. Inte hårt på något sätt, bara stadigt men bestämt. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem. (Vill bara tillägga att jag aldrig har trott att det skulle bli enkelt).

Tyson var "på" hela kvällen och var helt omöjlig, stod bredvid och "luftjuckade" när han inte fick komma nära. (tur att ingen såg, man får ju skämmas .... ) Vi insåg att natten skulle bli ett mindre hel*ete om vi lät dem vara tillsammans så Rambo fick gå ner och lägga sig i Sandras rum och hon stängde in dem. Det gick toppenbra! Rambo pendlade mellan sängen och korgen (som Peter var och köpte i går), mest låg han i sängen hos Sandra.

Här uppe kom alla hundar till ro förvånansvärt lätt, de var väl trötta efter allt nytt.

I morse var det dags för jobb igen. Idealet hade naturligtvis varit om jag hade haft semesterdagar att ta ut men med tanke på att jag var hemma och sjuk i halsfluss förra veckan så var det omöjligt för mig att ta ledigt i dag. Vi bestämde oss ändå för att dela på hundarna i dag för att försöka få kontroll över situationen. Peter tog hand om Mollan och Bruttis och jag tog Rambo och Tyson. Den enkla lösningen hade naturligtvis varit att Peter tog Tyson men då skulle vi ju haft samma visa i kväll, lika bra att försöka få dem att funka ihop från början. I bilen satt Rambo bak, där hundarna normal sitter och det gick jättebra. Tyson fick åka i framsätet med mig. Han fick vara kopplad i bilen för första gången. Han är nämligen en liten cirkusartist som tar sig mellan i springan mellan nätet och baksätet. Han ville bra gärna hoppa bak men jag höll i kopplet hela vägen till jobbet så att han inte kunde komma bak.

När vi kom fram till jobbet så skulle vi gå en sväng innan vi gick upp till kontoret. Helt plötsligt så var det som om de aldrig gjort annat än gått på promenad tillsammans. Båda gick jättefint i kopplet, sida vid sida och Tyson gjorde inga som helst ansatser till att bli närgången. Sedan var det dags att gå upp på kontoret och då kom vi ju in på Tysons revir igen. Mina jobbarkompisar hälsade på båda hundarn men Tyson var väldigt svartsjuk och ställde sig mellan dem och Rambo. Vi gick in på rummet och jag höll Tyson i knät till att börja med medan Rambo fick upptäcka. Tyson kopplade av efter en stund men inte helt och hållet. Så småningom när de kommit till ro fick han gå ner på golvet och det gick jättebra. Rambo låg på golvet bredvid mig och Tyson låg i en av korgarna. Jag lämnade dem däremot inte ensamma en endaste sekund, så fort jag behövde gå iväg från rummet så fick Rambo följa med mig. Jag gjorde misstaget att ta med mig Tyson på toaletten och hörde hur förtvivlat Rambo grät så det blev nog årets absolut snabbaste toabesök ;-). Klantigt! Så det var alltså Rambo som fick följa med hela tiden.

Båda hundarna var lugna och Tyson gjorde inga ansatser till att försöka rida efter en stund. Däremot märkte jag att han hade övergått till ren avundsjuka. Jag har därför inte vågat gosa för mycket med Rambo, fastän jag helst bara skulle vilja lägga mig på golvet och ge honom all den kärlek som han har saknat under sina första två år. Tyson har muttrat och blängt och fräst mot Rambo med jämna mellanrum.

På eftermiddagen så skulle jag ha ett möte med chefen och tog med mig Rambo in på hennes rum. Under tiden så fick Tyson ett tuggben (som jag hade tagit bort tidigare för säkerhets skull). Mötet varade i ett par timmar och Rambo skötte sig exemplariskt och låg på golvet vid mina fötter. Han fick ett gosryck en gång och ville pussas och pussas men annars låg han stilla hela tiden.

Sen kommer dagens dummaste grej. Vi kommer in i rummet igen och jag glömmer alldeles bort tuggbenet. Rambo ser det och börjar slänga och leka med det. Just då var han så söt och Tyson tittade bara på lite surt så jag tog det aldrig ifrån honom. Han tröttnade snabbt och la sig på golvet och Tyson sprang snabbt fram och hämtade benet. Om inte förr så borde jag naturligtvis ha tagit benet då men det gjorde jag inte. Dessutom gick allt så snabbt att jag knappt hann reagera. Jag vet inte om Rambo gick fram till Tyson för att han ville ha benet eller om han gick mot vattenskålen som stod precis bredvid, troligen gick han för att dricka. Tyson trodde att han skulle ta benet i alla fall för han flög på Rambo direkt. Det blev en fräsande hög och jag tror aldrig att jag har blivit så rädd någon gång. Jag fick isär dem och det handlade nog om max 5 sekunder. Rambo tyckte att det var en jätteläskig upplevelse och han pep och kröp upp i mitt knä, samtidigt som Tyson stod på 3 ben. Jag tröstade Rambo lite snabbt men var sedan tvungen att kolla Tysons ben. Han höll upp vänster framben. Jag vet inte riktigt vad som har hänt men ingenting är brutet och det finns inga bitmärken eller liknande. Även nu i kväll så haltar Tyson lätt på benet men det är ingen fara, han hoppar som vanligt och han går utan problem. Jag skulle mest tro att han fick en liten sträckning eftersom han verkar halta mer när han har varit stilla en stund.

Trots allt så vet jag inte om det var en bra sak det som hände för Tyson har backat undan betydligt. Det kommer nog att dröja länge innan han lär sig att älska Rambo men han kan nu gå och stå bredvid honom även inomhus. Det kommer däremot att dröja länge innan vi vågar låta dem vara ensamma med varandra, vilket vi ändå inte skulle gjort på länge.

Så i stort sett: Rambo är en helt underbar hund! Så glad, gosig och lätt att ha att göra med. Brutte, Tyson och Molli kommer säkert att lära sig att acceptera honom i framtiden. Det känns som om vi har vunnit på lotteri för även om det har varit och är, lite muck, så har det gått tusen gånger lättare än vad jag trodde. Jag var beredd på en rejäl dust och även om vi har en lång, lång väg att gå så känns det som om vi har kommit väldigt långt på bara ett dygn.

I morgon ska Tyson få "Ramboledigt" under dagen, han ska få följa med husse till jobbet. Dels för att han har varit så duktig och om han skulle få välja belöning så skulle det absolut vara att få tillbringa hela dagen med husse, alldeles själv. (jag vet att hundarna älskar mig men jag går inte upp mot husse... snyft, snyft... fast kanske Rambo kan bli mattes hund ;-). Nåja, Napoleon var ju verkligen mattes hund så det kanske är rätt...) Det handlar också om att Brutte i lugn och ro ska få lära sig att dela sitt jobbrevir med Rambo. Jag tror inte att det blir några problem men hellre ta det säkra före det osäkra och ta små steg. Mollan får också följa med i morgon, hon bryr sig inte ett dugg om det skulle vara 100 hundar där inne, bara hon får ha sin korg ifred och att ingen försöker äta före henne om hon vill till matskålen...

(om någon undrar över Mollan så har hon funnits i familjen i ca 5,5 år men har bara bott hos oss på heltid i ca 1,5 år. Hon bodde här i huset från början när hon kom men var Lindas hund och flyttade med Linda när hon flyttade hemifrån. När Linda och Tomas sedan fick barn så gick det bra till att börja med men så snart Marcus började röra på sig för mycket så började Mollan gå tillbaka till det beteende som hon hade när hon kom från början. Dvs. hon gömde sig, kröp undan, började kissa på sig osv. osv. så hon fick flytta tillbaka hit på heltid. Här har hon alltid känt sig hemma och övergången var perfekt, hon visade tydligt att hon föredrog att bo här. Det var tråkigt för Linda och Tomas men de såg till Mollans bästa, som de alltid har gjort).

I kväll har vi gått en långpromenad med alla 4 hundar och det har gått strålande. Rambo skulle inte kunna uppföra sig mer perfekt än han gör. Han är så tillgiven! Just nu sitter Peter i vardagsrummet och jag i arbetsrummet så Rambo kollar oss med jämna mellanrum, kollar att båda finns kvar. Tyson, Brutte och Molli rör sig som vanligt och det har varit otroligt lugnt sedan vi kom hem i kväll. Jag tror inte på något sätt att alla "problem" är lösta. Tyson kommer säkert att sura ett bra tag framöver men jag tror att det viktigaste är att visa honom att det inte har blivit någon skillnad för honom. Han får samma uppmärksamhet som vanligt. Det enda vi inte har gjort så mycket i dag är att leka. Normalt brukar det vara lektid på kvällarna men vi vill inte göra något som kan få hundarna  för upphetsade just nu. Det får komma senare.

När Rambo sedan har hunnit landa i familjen ordentligt så kommer jag att ta itu med hans päls, öron och klor osv. Just nu är han som en liten ryamatta men det får han vara ett tag, vi tänker inte börja med att bråka med honom.

För övrigt, vi har egentligen ingen som helst erfarenhet av sådana här situationer. När Mollan kom från början så var båda killarna så små så för dem har hon "alltid funnits". När Tyson kom så var han valp. Vi var hundvakter till en liten yorkkille i några veckor för ett år sedan och då var det också invänjning men han var också valp... Så, nu när vi får in en liten tvååring i familjen så är det en helt ny situation för oss. Jag har ingen aning om ifall vi gör rätt eller om det är något som är uppåt väggarna, just nu följer vi bara vår känsla av vad som är rätt och fel.

En sak är i alla fall helt säker, jag är otroligt tacksam till den person som skrev inlägget på vovve.net i lördags förmiddag. Jag önskar att jag visste vem det var... Vi har haft sån tur att det känns som att vinna högsta vinsten på lotteri!