Ensamtid
Jag har funderat ganska mycket på det där med ensamtid. Jag vet att när man är ensam så önskar man oftast att man har någon att dela sin tid med. Ändå är det så otroligt viktigt att man även får lite ensamtid. Åtminstone för mig.
När ungarna var små så jobbade Peter så att han kunde vara borta hemifrån i långa perioder. Han var ute på sjön så när det var isfritt var han ute några nätter de flesta veckor. Periodvis var han bortrest måndag till fredag och kom bara hem på helgerna, ibland inte ens det. Det var förstås många gånger som jag önskade att han skulle vara hemma mer, men det var ju bara att gilla läget.
Det blev som om jag levde två olika sorters liv. Vissa saker gjorde jag bara när han var bortrest och aldrig när han var hemma. Det kunde vara allt ifrån att läsa böcker till att skriva eller vad det nu var. När han var hemma så var det andra saker i stället. När han hade varit hemma "för länge" så längtade jag nästan efter att han skulle åka ut en sväng igen så att jag kunde få pyssla med mina saker lite igen.
Nu har det gått många år och av olika anledningar så jobbar han inte på samma sätt längre. Nu är det inte alls så vanligt att han är bortrest i jobbet, även om det händer någon gång ibland.
Nu har han i alla fall hittat sig ett intresse som gör att han är borta en kväll varje vecka och jag måste säga att jag njuter av min ensamtid! Jag hade inte insett hur mycket jag faktiskt har saknat min ensamtid, även om jag naturligtvis är glad över att det inte är så jämt.
När ungarna var små så jobbade Peter så att han kunde vara borta hemifrån i långa perioder. Han var ute på sjön så när det var isfritt var han ute några nätter de flesta veckor. Periodvis var han bortrest måndag till fredag och kom bara hem på helgerna, ibland inte ens det. Det var förstås många gånger som jag önskade att han skulle vara hemma mer, men det var ju bara att gilla läget.
Det blev som om jag levde två olika sorters liv. Vissa saker gjorde jag bara när han var bortrest och aldrig när han var hemma. Det kunde vara allt ifrån att läsa böcker till att skriva eller vad det nu var. När han var hemma så var det andra saker i stället. När han hade varit hemma "för länge" så längtade jag nästan efter att han skulle åka ut en sväng igen så att jag kunde få pyssla med mina saker lite igen.
Nu har det gått många år och av olika anledningar så jobbar han inte på samma sätt längre. Nu är det inte alls så vanligt att han är bortrest i jobbet, även om det händer någon gång ibland.
Nu har han i alla fall hittat sig ett intresse som gör att han är borta en kväll varje vecka och jag måste säga att jag njuter av min ensamtid! Jag hade inte insett hur mycket jag faktiskt har saknat min ensamtid, även om jag naturligtvis är glad över att det inte är så jämt.
En länk att lyssna på
http://www.youtube.com/watch?v=M0uVRKikwjE&feature=share
Denna sång sjungs av min äldsta dotter Linda och bilderna är på mina barnbarn, Marcus, Oliver och Leo. Helt underbart, både sången och bilderna.
Denna sång sjungs av min äldsta dotter Linda och bilderna är på mina barnbarn, Marcus, Oliver och Leo. Helt underbart, både sången och bilderna.
Alla hjärtans dag
Av alla dagar så blev jag UTAN blommor från min kära man i dag! Det visade sig nämligen att han hade råkat åka ifrån plånboken hemma i morse. Fast det gör inte det minsta faktiskt. Han är en sån där som kommer med blommor med jämna mellanrum hela tiden. Presenter också för den delen. Jag har tur jag!
Dagen i dag har verkligen rusat fram. Jag gick upp vid 9-tiden, jag veeeet, superlyx. Vaknade till och gick sedan en långpromenad med hundarna. Så skönt ute i dag trots att solen inte sken som den gjorde i går. Dagen har sedan ägnats till storstädning av övervåningen. Det var på tiden och det känns så himla skönt nu när det är gjort. "Bara" undervåningen kvar och den tänkte jag försöka komma igång med i morgon.
Fast i morgon kommer Jenni hit! Helt underbart!!! Vi är inte precis bortskämda med att hon kommer hem till sina gamla föräldrar och hälsar på... Linda och Sandra är duktiga på att komma förbi men Jenni kommer mer sällan. Det ska bli jättekul tycker jag.
Sandra var här i helgen och det var hur mysigt som helst. Hon och jag var ensamma i lördags och vi såg på film och bara mös. I söndags var jag och fikade med en kompis i ett par timmar och sen blev det mer film på eftermiddagen och kvällen.
Nu när Jenni kommer hem så misstänker jag att det blir en hel del TV-spel. Inte för min del men hon och Peter gillar att spela tillsammans. Eller, egentligen är det nog Jenni som spelar medan Peter sitter bredvid och hejar på och talar om precis hur allt funkar och hur hon ska göra. Då är det så skönt för mig att lägga mig i sovrummet med en bra bok samtidigt som jag hör dem prata i vardagsrummet.
Jag fick massor av böcker i julklapp, 12 stycken har jag för mig att det blev. 3 av dem läste jag i mellandagarna men sen har jag inte haft riktigt tid med det. Jag har ingen som helst självbehärskning när jag får en bra bok i händerna. Jag läser och läser tills boken är slut och samtidigt kan huset förfalla totalt runt omkring mig. Jag får absolut ingenting annat gjort.
I dag när det är alla hjärtans dag så har jag tänkt väldigt mycket på alla kära hjärtan jag har och som jag älskar mer än någonting annat i hela världen. Jag är så otroligt lyckligt lottad! Jag har alla hjärtan i min familj som betyder absolut ALLT, min bror och hans familj, mina föräldrar, mina släktingar som fastrar och farbröder och morbror, mina varannantorsdagsvänner som är mycket betydelsefulla hjärtan i mitt liv, i dem räknas även en annan mycket betydelsefull person även om hon inte är med varannan torsdag, fast hon ändå tillhör det gänget. Jag har så många hjärtan i vänner, både gamla vänner och nya vänner som jag verkligen ser fram emot att få lära känna mer.
Jag vet också att det där ute finns mängder av hjärtan som på ett eller annat sätt kommer att korsa min väg och jag ser fram emot det med spänning.
Dagen i dag har verkligen rusat fram. Jag gick upp vid 9-tiden, jag veeeet, superlyx. Vaknade till och gick sedan en långpromenad med hundarna. Så skönt ute i dag trots att solen inte sken som den gjorde i går. Dagen har sedan ägnats till storstädning av övervåningen. Det var på tiden och det känns så himla skönt nu när det är gjort. "Bara" undervåningen kvar och den tänkte jag försöka komma igång med i morgon.
Fast i morgon kommer Jenni hit! Helt underbart!!! Vi är inte precis bortskämda med att hon kommer hem till sina gamla föräldrar och hälsar på... Linda och Sandra är duktiga på att komma förbi men Jenni kommer mer sällan. Det ska bli jättekul tycker jag.
Sandra var här i helgen och det var hur mysigt som helst. Hon och jag var ensamma i lördags och vi såg på film och bara mös. I söndags var jag och fikade med en kompis i ett par timmar och sen blev det mer film på eftermiddagen och kvällen.
Nu när Jenni kommer hem så misstänker jag att det blir en hel del TV-spel. Inte för min del men hon och Peter gillar att spela tillsammans. Eller, egentligen är det nog Jenni som spelar medan Peter sitter bredvid och hejar på och talar om precis hur allt funkar och hur hon ska göra. Då är det så skönt för mig att lägga mig i sovrummet med en bra bok samtidigt som jag hör dem prata i vardagsrummet.
Jag fick massor av böcker i julklapp, 12 stycken har jag för mig att det blev. 3 av dem läste jag i mellandagarna men sen har jag inte haft riktigt tid med det. Jag har ingen som helst självbehärskning när jag får en bra bok i händerna. Jag läser och läser tills boken är slut och samtidigt kan huset förfalla totalt runt omkring mig. Jag får absolut ingenting annat gjort.
I dag när det är alla hjärtans dag så har jag tänkt väldigt mycket på alla kära hjärtan jag har och som jag älskar mer än någonting annat i hela världen. Jag är så otroligt lyckligt lottad! Jag har alla hjärtan i min familj som betyder absolut ALLT, min bror och hans familj, mina föräldrar, mina släktingar som fastrar och farbröder och morbror, mina varannantorsdagsvänner som är mycket betydelsefulla hjärtan i mitt liv, i dem räknas även en annan mycket betydelsefull person även om hon inte är med varannan torsdag, fast hon ändå tillhör det gänget. Jag har så många hjärtan i vänner, både gamla vänner och nya vänner som jag verkligen ser fram emot att få lära känna mer.
Jag vet också att det där ute finns mängder av hjärtan som på ett eller annat sätt kommer att korsa min väg och jag ser fram emot det med spänning.
Funderar på att väcka bloggen till liv igen
Det var aldrig meningen att bloggen skulle dö ut. Jag hade verkligen tänkt fortsätta skriva men sen kom det tusen saker som gjorde att jag aldrig hann eller orkade eller hade lust eller hade något jag kunde skriva om.... Ja, alltså miljarders anledningar till att inte ta mig tiden att skriva. Fast nu har jag ju tid...
Så, vad har hänt de senaste två åren då? Massor massor. En hel del jättebra saker och en hel del dåliga saker. Jag kan ju inte skriva om allt nu så jag tror att jag börjar med en snabbuppdatering av 2011 och fram tills nu.
Under en ganska lång tid i slutet av 2010 och i början av 2011 så kände jag att jag inte alls ville vara kvar på mitt jobb. Det fanns flera anledningar till det men som jag inte tänker gå in på här. Peter och jag firade 30-årig bröllopsdag i slutet av mars och vi bestämde att vi skulle göra något litet extra. Det blev till slut en underbar resa. Innan vi åkte så hade jag bestämt mig för att jag under de dryga två veckor jag var ledig skulle fundera allvarligt på om jag ville vara kvar på jobbet eller inte och hur jag skulle göra. Jag var helt säker på när jag kom tillbaka att jag inte ville tillbringa en enda minut där längre. På grund av vissa saker, som jag inte tänker gå in på här, så kunde jag sluta mycket tidigare än jag trott. Jag var bara på jobbet en enda dag och då packade jag ihop mina prylar och kunde åka hem. Det var en helt otrolig befrielse!!!
Några ord om resan också. Vi bestämde oss för att åka till USA och vi hade en helt fantastisk resa. Vi var borta i 15 dagar. Vi flög till NY och där blev vi hämtade av våra kompisar Bill och Debbie. Vi åkte hem till dem och bodde hos dem i ett par nätter. De visade oss runt på massor av olika saker. Dag två åkte till exempel jag, Peter och Debbie ut till Frihetsgudinnan. Jag hade varit där en gång tidigare för massor av år sedan och det var härligt att se henne igen.
Efter ett par nätter åkte vi tillsammans med Bill och Debbie till Washington. Vi bilade och hade verkligen jättetrevligt. Det var massor att se i Washington förstås.
Vita huset var naturligtvis en upplevelse:
Sen var det coolt att se Washingtonmonumentet
Och en av mina favoriter, Abraham Lincoln
Vi såg naturligtvis massor av andra saker också. Vi var i Washington i tre dagar innan vi åkte tillbaka hem till Bill och Debbie. Där stannade vi en natt igen och sen körde de in oss till New York. Där var vi ensamma i en vecka och vi hann uppleva mängder av saker. Allt ifrån Empire State Building till flera olika museer. (Jag tycker dock att det är urtråkigt att gå på museeum)
Chrysler Building
Times Square
Empire State Building
Vi var på flera olika teatrar. Förutom min favorit Chicago, så såg vi Mamma Mia, Lejonkungen och Fantomen på operan
Lustigt nog så såg vi faktiskt presidenten i New York och inte i Washington som man kunnat tro
Vi tog oss även en tur över till Hoboken
Efter en vecka i NY kom Bill och Debbie och hämtade oss igen. Vi åkte då till Atlantic City i ett par dagar och det var en (dyr) upplevelse. Vi hade så himla roligt, spelade på spelmaskiner, vann lite och förlorade lite.
En härlig resa som vi sedan avslutade med ett par dagar hos Bill och Debbie igen innan vi åkte hemåt.
När vi kom hem blev jag som sagt väldigt snabbt fri från jobbet. Jag bestämde mig snabbt för att jag inte skulle se mig som arbetslös utan som ledig, hemmafru. Detta för att slippa ifrån den negativa arbetslöshetsstämpeln. Både för mig själv och andra. Man möts av en helt annan respekt om man säger att man är hemmafru än om man säger att man är arbetslös. Dessutom kände jag mig aldrig arbetslös. Jag kände mig fri!
Tiden gick och dagarna flöt på. Det var så skönt att kunna bestämma själv över min tid. Det jobbigaste på hela 2011 hände i och med att Brutte blev sjuk och somnade in, bara 8 år gammal, dagen före midsommarafton.
Fastän det nu har gått mer än 7 månader så gör det fortfarande fruktansvärt ont. Han är enormt saknad, varje dag.
Sommaren flöt på och vi köpte oss bland annat en bubbelpool till tomten. Ganska många timmar har tillbringats i den kan jag säga. Det är ett ypperligt sätt att umgås på. Dricka något kallt och sitta där och snacka. I somras höll vi ca 37 grader hela tiden i den, nu under vintern är det konstant 39 grader. Periodvis har vi badat varje kväll medan det andra gånger har gått en vecka eller mer mellan gångerna. Den är härlig i alla fall!
Vi åkte också en sväng till Turkiet tillsammans med lillebror och hans fru. Det var en skön och avkopplande vecka, som vanligt.
När vi kom hem från Turkiet hade vår underbara svärson, Tomas, byggt ett jättefint pooldeck runt poolen.
I september skedde ett litet under. Leo föddes! Marcus och Olivers lillebror. Det blev lite skakigt den första veckan eftersom han blev sjuk det första som hände så Linda och Tomas fick på kvar på sjukhuset med honom. Under tiden bodde Marcus och Oliver här hos mormor och morfar och det var jättemysigt. Som tur var gick allt bra med Leo och nu mår han bra, precis som småpojkar ska göra.
Mina föräldrar var bortresta till Nora, utanför Örebro i några dagar. Där blev pappa sjuk. Han fick EP-anfall, stroke och hjärtinfarkter. Detta hände i oktober. Jag och lillebror slängde oss i bilen och förväntade oss det värsta. Sen ett par dagar senare blev vi och mamma ditkallade igen av läkaren för att komma och säga farväl... Fast när vi kom dit några timmar senare, resan tog ju ett par timmar, så hade han piggnat till igen. Nu är han hemma igen. Helt otroligt men så underbart skönt.
Sandra och Zalle förlovade sig i november, närmare bestämt 11-11-11, klockan 11:11. Det var roligt tycker jag.
I början av december så ringde telefonen här en söndagsmorgon. Vi fick beskedet att min svärmor mycket hastigt och oväntat hade gått bort. Det var en mycket jobbig tid. Jobbigast av allt var att vi blev tvungna att tömma hennes lägenhet inom en vecka. Det var de regler de hade på det boende hon hade. Det är absolut vansinne, det tar ju minst en vecka att ens förstå att det har skett. Den första dagen vi var där för att tömma så kändes det som om vi var där och snokade bland hennes grejor. Till slut gjorde vi så att vi helt enkelt packade ihop allt och tog hit det. Vi har inte gått igenom det än men ska ta itu med det snart.
Julen kom och den här gången var vi fler än någonsin. Jag, Peter, Linda, Tomas, Marcus, Oliver, Leo, Jenni, Sandra och Zalle. Vi hade lika roligt som vanligt och själva julklappsöppnandet pågick i inte mindre än 7 (!) timmar. Oliver somnade ifrån öppningen och fick med sig en påse hem som han kunde öppna dagen efter. Marcus höll sig däremot vaken hela tiden, trots att klockan var låååångt in på småtimmarna innan vi var klara. Det märks att han håller på att bli stor, mormors storkille!
En bild på huset men det går aldrig att få fram på bild, dessutom saknas det ett par prylar
Tomas visar upp lite klappar
Tomten kom också
Marcus får paket
Oliver har somnat av utmattning
Vi var nog ganska trötta hela högen efter några timmar
Till sist måste jag ju få visa mitt rekord på Wordfeud, mot Sandra. Hittills alltså
2011 bjöd på både sorg och glädje och blev ett år att minnas. Många glada skratt, flera nya vänner och många många tårar..
Så, vad har hänt de senaste två åren då? Massor massor. En hel del jättebra saker och en hel del dåliga saker. Jag kan ju inte skriva om allt nu så jag tror att jag börjar med en snabbuppdatering av 2011 och fram tills nu.
Under en ganska lång tid i slutet av 2010 och i början av 2011 så kände jag att jag inte alls ville vara kvar på mitt jobb. Det fanns flera anledningar till det men som jag inte tänker gå in på här. Peter och jag firade 30-årig bröllopsdag i slutet av mars och vi bestämde att vi skulle göra något litet extra. Det blev till slut en underbar resa. Innan vi åkte så hade jag bestämt mig för att jag under de dryga två veckor jag var ledig skulle fundera allvarligt på om jag ville vara kvar på jobbet eller inte och hur jag skulle göra. Jag var helt säker på när jag kom tillbaka att jag inte ville tillbringa en enda minut där längre. På grund av vissa saker, som jag inte tänker gå in på här, så kunde jag sluta mycket tidigare än jag trott. Jag var bara på jobbet en enda dag och då packade jag ihop mina prylar och kunde åka hem. Det var en helt otrolig befrielse!!!
Några ord om resan också. Vi bestämde oss för att åka till USA och vi hade en helt fantastisk resa. Vi var borta i 15 dagar. Vi flög till NY och där blev vi hämtade av våra kompisar Bill och Debbie. Vi åkte hem till dem och bodde hos dem i ett par nätter. De visade oss runt på massor av olika saker. Dag två åkte till exempel jag, Peter och Debbie ut till Frihetsgudinnan. Jag hade varit där en gång tidigare för massor av år sedan och det var härligt att se henne igen.
Efter ett par nätter åkte vi tillsammans med Bill och Debbie till Washington. Vi bilade och hade verkligen jättetrevligt. Det var massor att se i Washington förstås.
Vita huset var naturligtvis en upplevelse:
Sen var det coolt att se Washingtonmonumentet
Och en av mina favoriter, Abraham Lincoln
Vi såg naturligtvis massor av andra saker också. Vi var i Washington i tre dagar innan vi åkte tillbaka hem till Bill och Debbie. Där stannade vi en natt igen och sen körde de in oss till New York. Där var vi ensamma i en vecka och vi hann uppleva mängder av saker. Allt ifrån Empire State Building till flera olika museer. (Jag tycker dock att det är urtråkigt att gå på museeum)
Chrysler Building
Times Square
Empire State Building
Vi var på flera olika teatrar. Förutom min favorit Chicago, så såg vi Mamma Mia, Lejonkungen och Fantomen på operan
Lustigt nog så såg vi faktiskt presidenten i New York och inte i Washington som man kunnat tro
Vi tog oss även en tur över till Hoboken
Efter en vecka i NY kom Bill och Debbie och hämtade oss igen. Vi åkte då till Atlantic City i ett par dagar och det var en (dyr) upplevelse. Vi hade så himla roligt, spelade på spelmaskiner, vann lite och förlorade lite.
En härlig resa som vi sedan avslutade med ett par dagar hos Bill och Debbie igen innan vi åkte hemåt.
När vi kom hem blev jag som sagt väldigt snabbt fri från jobbet. Jag bestämde mig snabbt för att jag inte skulle se mig som arbetslös utan som ledig, hemmafru. Detta för att slippa ifrån den negativa arbetslöshetsstämpeln. Både för mig själv och andra. Man möts av en helt annan respekt om man säger att man är hemmafru än om man säger att man är arbetslös. Dessutom kände jag mig aldrig arbetslös. Jag kände mig fri!
Tiden gick och dagarna flöt på. Det var så skönt att kunna bestämma själv över min tid. Det jobbigaste på hela 2011 hände i och med att Brutte blev sjuk och somnade in, bara 8 år gammal, dagen före midsommarafton.
Fastän det nu har gått mer än 7 månader så gör det fortfarande fruktansvärt ont. Han är enormt saknad, varje dag.
Sommaren flöt på och vi köpte oss bland annat en bubbelpool till tomten. Ganska många timmar har tillbringats i den kan jag säga. Det är ett ypperligt sätt att umgås på. Dricka något kallt och sitta där och snacka. I somras höll vi ca 37 grader hela tiden i den, nu under vintern är det konstant 39 grader. Periodvis har vi badat varje kväll medan det andra gånger har gått en vecka eller mer mellan gångerna. Den är härlig i alla fall!
Vi åkte också en sväng till Turkiet tillsammans med lillebror och hans fru. Det var en skön och avkopplande vecka, som vanligt.
När vi kom hem från Turkiet hade vår underbara svärson, Tomas, byggt ett jättefint pooldeck runt poolen.
I september skedde ett litet under. Leo föddes! Marcus och Olivers lillebror. Det blev lite skakigt den första veckan eftersom han blev sjuk det första som hände så Linda och Tomas fick på kvar på sjukhuset med honom. Under tiden bodde Marcus och Oliver här hos mormor och morfar och det var jättemysigt. Som tur var gick allt bra med Leo och nu mår han bra, precis som småpojkar ska göra.
Mina föräldrar var bortresta till Nora, utanför Örebro i några dagar. Där blev pappa sjuk. Han fick EP-anfall, stroke och hjärtinfarkter. Detta hände i oktober. Jag och lillebror slängde oss i bilen och förväntade oss det värsta. Sen ett par dagar senare blev vi och mamma ditkallade igen av läkaren för att komma och säga farväl... Fast när vi kom dit några timmar senare, resan tog ju ett par timmar, så hade han piggnat till igen. Nu är han hemma igen. Helt otroligt men så underbart skönt.
Sandra och Zalle förlovade sig i november, närmare bestämt 11-11-11, klockan 11:11. Det var roligt tycker jag.
I början av december så ringde telefonen här en söndagsmorgon. Vi fick beskedet att min svärmor mycket hastigt och oväntat hade gått bort. Det var en mycket jobbig tid. Jobbigast av allt var att vi blev tvungna att tömma hennes lägenhet inom en vecka. Det var de regler de hade på det boende hon hade. Det är absolut vansinne, det tar ju minst en vecka att ens förstå att det har skett. Den första dagen vi var där för att tömma så kändes det som om vi var där och snokade bland hennes grejor. Till slut gjorde vi så att vi helt enkelt packade ihop allt och tog hit det. Vi har inte gått igenom det än men ska ta itu med det snart.
Julen kom och den här gången var vi fler än någonsin. Jag, Peter, Linda, Tomas, Marcus, Oliver, Leo, Jenni, Sandra och Zalle. Vi hade lika roligt som vanligt och själva julklappsöppnandet pågick i inte mindre än 7 (!) timmar. Oliver somnade ifrån öppningen och fick med sig en påse hem som han kunde öppna dagen efter. Marcus höll sig däremot vaken hela tiden, trots att klockan var låååångt in på småtimmarna innan vi var klara. Det märks att han håller på att bli stor, mormors storkille!
En bild på huset men det går aldrig att få fram på bild, dessutom saknas det ett par prylar
Tomas visar upp lite klappar
Tomten kom också
Marcus får paket
Oliver har somnat av utmattning
Vi var nog ganska trötta hela högen efter några timmar
Till sist måste jag ju få visa mitt rekord på Wordfeud, mot Sandra. Hittills alltså
2011 bjöd på både sorg och glädje och blev ett år att minnas. Många glada skratt, flera nya vänner och många många tårar..