linjensan

Idag har det varit en helt underbar dag! Gissa om jag behövde det efter några rejäla skitdagar!!! Nåja, jag börjar med dagen idag...
Jag vaknade tidigt, redan 07.30. Konstigt nog så kände jag mig helt utsövd och det var omöjligt att ligga kvar i sängen. Ännu konstigare var det att Peter redan var uppe, honom måste man normalt dra upp ur sängen annars sover han lätt till 3 på eftermiddagen. Idag var han uppe och igång. Solen sken och det var redan över 10 grader varmt ute. Vi kom fram till att vi ville göra något under dagen. Eftersom jag fortfarande har väldigt ont i mitt revben så var trädgårdsarbete uteslutet, åtminstone för mig.
Vi bestämde oss för att åka in till Stockholm och hälsa på Jenni (www.lunajms.blogg.se) och Frida eftersom de hade ett bord på en mässa där, kanske käka en glass och bara njuta av solen och staden. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att vi skulle fråga om vi fick låna med oss Marcus. Jag ringde till Tomas och frågade och när vi kom ner till dem så stod Marcus redan på trappan och väntade. Lilla älsklingen! Vi tog bilen till Danderyd där vi parkerade och sedan åkte T-banan in till Stockholms central. Vi gick upp och hälsade på Jenni och Frida. Jenni var jättesöt, hon såg ut som en seriefigur -hon hade färgat håret och luggen var randig ;-) Det är väl tur att man har vant sig vid att ha en udda dotter, udda men älskad och jättesöt!

Efter besöket hos dem så gick vi till McDonald's och Marcus var nog mer intresserad av leksaken i sin Happy Meal än själva maten men det gjorde ingenting. Sedan gick vi runt en stund innan vi åkte T-banan tillbaka till Danderyd. Vi stannade till i Arninge på vägen hem och köpte en cykel till Marcus. En riktig tvåhjuling! Det är inte illa för en treåring ;-) Han var inte så himla intresserad i affären, jo han provade att sitta på cykeln men trodde inte att han kunde cykla (antagligen för att den var låst) så vi berättade inte för honom att vi faktiskt köpte cykeln, morfar gick in i affären igen eftersom han "glömt" att köpa en stor kartong...

Sen åkte vi hem och efter en stund kom Linda (www.skimra.blogg.se), Tomas och Oliver hit. Tomas fick sätta ihop Marcus cykel och glädjen var stor. Ännu större blev den när morfar visade hur man skulle göra och sen ägnade Marcus en stor del av tiden till att cykla fram och tillbaka på balkongen. (vi har en ganska stor balkong, två tredjedelar av långsidan och hela kortsidan av huset). Vi grillade allesammans och det blev både en god och trevlig middag. Det blir lite skillnad mot vår vanliga lugna tillvaro med tre vuxna i huset. Jag tycker att det är jättemysigt (fast kanske inte jämt förstås, lite bekväm har jag nog blivit). Meningen var att Linda, Tomas och barnen skulle stanna kvar och se hockeymatchen här men eftersom Peter somnade i fåtöljen efter första perioden och Marcus var trött och ville hem och sova halvvägs in i andra så åkte de i periodpausen mellan andra och tredje. Själv bryr jag mig inte ett dugg om hockey längre så när de åkte så gick jag in hit till datarummet och satte mig i stället. Förr såg jag alltid hockey men nu tycker jag inte alls att det är skoj längre. Peter sitter förresten fortfarande där inne och sover. (just nu hör jag förresten svenska nationalsången så de vann alltså, åtminstone den här matchen)

Ja, det här har alltså varit en riktigt underbar dag. Jag har verkligen njutit, det finns nog inte något som är bättre än barnbarn. Jo, egna barn förstås men de hinner man inte njuta av på samma sätt.

Mina skitdagar då... Det började i onsdags morse. Klockan ringde och jag gick upp som vanligt, gjorde det jag brukar göra och gick sen som vanligt till balkongdörren för att ta dagens första cig. Vi har en askburk, dvs. en glasburk i stället för ett askfat eftersom jag tycker att det luktar så illa. Jag konstaterar att det är dags att byta ut eller tömma burken för nu var den helt full. Jag fimpar och lyfter upp burken och det glider ur mina händer... Jag ser fimpar och aska flyga ur och sen rullar burken över hela mattan. Så, då var det till att dammsuga hela vardagsrummet så där direkt på morgonen. När det äntligen var klart (och dammsugarpåsen var kastad) så gick jag in i badrummet för att göra mig i ordning. Jag tar upp min dyra hudcreme, och JA DEN ÄR DYR.... ungefär 2500 kronor, och tappar den på golvet.... Vid det laget tittar min käre man strängt på mig och säger: "Du sätter dig inte i bilen på minst en halvtimme". (Hade det varit tvärt om så tror jag att jag skulle gett honom en morgonutskällning).

Så småningom så kommer jag iväg (32 minuter senare). Jag ska åka in till Stockholm för att leverera material till ett ställe. Jag parkerar i Danderyd som vanligt och tar t-banan in till centralen. När jag kliver av så är det ytterst nära att jag tappar påsen med allt material men som tur var får jag grepp om den igen. Risken hade annars varit att den glidit ner på spåret... (helt otroligt, jag vet). Nåja, jag kan leverera materialet i god tid och åker tillbaka.  När jag precis har svängt av mot Åkersberga så ringer Sandra (som jobbar i Täby) och frågar var jag är. Hon mår jättedåligt, verkligen jättedåligt och hon hade hoppats på att jag ännu inte skulle ha hunnit förbi Täby så att jag kunde plocka upp henne på vägen för hon ville hem och lägga sig. När hon hörde var jag var så sa hon att hon att hon skulle stanna kvar på jobbet för hon orkade helt enkelt inte åka hem. Jag vände förstås och åkte till Täby och hämtade henne.

(jag försökte precis väcka Peter inne i vardagsrummet men han vill inte vakna)

När jag kom hem igen så ska jag bara springa in och dricka lite vatten innan jag åker till jobbet. När jag kommer in så upptäcker jag att en av hundarna tydligen blivit sjuk och har spytt ner precis hela hallen... (nej, det fanns inga cigarettfimpar kvar på golvet) SÅ, det var bara att ta hand om det innan jag kunde åka iväg igen. Nu låter det säkert som om hela dagen redan skulle ha gått men jag tror att jag var på jobbet ungefär en halvtimme senare än vad jag skulle ha varit om allt inte hade hänt denna morgon och förmiddag.

Till slut kom jag till jobbet som sagt och det kändes som en underbar befrielse. C och S kändes som den mest välkomna syn jag sett på år och dag. De fick sig ett gott skratt åt mina morgonbestyr.

(idag känns det som om jag skriver en roman men jag behöver skriva av mig... och Peter sitter kvar i fåtöljen och sover)

Det borde ha räckt för den dagen men så var inte fallet. Jag fick reda på att något som absolut inte får hända, inte kan hända, helt omöjligt kan ha hänt faktiskt hade hänt. En sak som jag hade ansvaret för hade blivit helt uppåt väggarna galet. (Jag önskar bara att jag hade fått reda på det "first hand" och inte på omvägar). Chef-C försöker lära oss att se skillnad på ett problem, ett bakslag och en katastrof och jag har försökt tänka efter vad detta kan kallas. För mig känns det naturligtvis först som en katastrof eftersom det var mitt ansvar men det är ju ingenting som firman går under för så därför kan det nog inte kallas för en katastrof. Däremot är det både ett bakslag och ett problem. Ett bakslag eftersom mitt mål självklart är att vara helt felfri (Det finns ingen firma på denna jord som jag älskar så mycket som den här och därför får det inte gå fel). Ett problem är det också eftersom jag inte vet hur det har gått till. Hade det varit på ett annat företag så skulle jag nästan trott att någon velat jäklas med mig men nu är även det omöjligt. Det är helt enkelt jag som har gjort något fel någonstans men jag kan inte förstå vad.

Det finns bara en enda version av det material som det gäller i min dator. Jag skrev ut 1 ex, kopierade upp 5 till, band ihop dem och levererade dem. Sedan fick jag reda på att det behövdes ytterligare ett ex. och det är här det måste ha gått fel (vilket fortfarande är helt omöjligt men trots det ändå har hänt). Jag skrev ut ett ex. band det och sedan har det på något sätt förväxlats på vägen till leverans, så det blev en gammal version. Det här är en sådan där grej som jag kommer att fundera på i flera år framöver. Hur kunde det bli fel???

Nu är ju chef-C så otroligt duktig så jag är säker på att hon kunde handskas med situationen (därför är det ingen katastrof för firman men känns ändå så för mig som vill vara felfri). Jag kommer aldrig mer att lämna ifrån mig material utan att bläddra igenom ALLT i samband med överlämnandet.

Man kunde ju tycka att onsdagen hade varit tillräckligt jäklig men när jag åkte hem på kvällen så började jag få jätteont i magen. Inte magsjukeont och inte "tjejontimagen" (som en av Sandras elever uttryckte det) utan bara ont. På kvällen hade jag några papper som jag var tvungen att sammanställa och det var nödvändigt att göra det just då. Jag kände att jag knappt orkade sitta upp och jag tror att jag fick en febertopp dessutom. Bara ont (och det har jag haft nog av för en tid framöver med revben, ryggskott innan dess osv. ) Till slut var onsdagen över och jag kunde somna.

På torsdagen så trodde jag först att det magonda var över men när jag satt i bilen på väg till jobbet så började det igen (och det var inte ångest över "det som inte fick hända") Jag kände mig lätt illamående och hade riktigt ont i magen hela dagen. Jag tror att jag hade feber i omgångar också. Under dagen fick jag höra att även S hade magproblem så antagligen var det något vi hade en släng av båda två. Jag fick ett uppdrag att utföra på torsdagen via C (inte chef-C) men mådde allt för dåligt för att ta itu med det då. Jag tog hand om andra, lättare men även de nödvändiga, arbetsuppgifter. Till slut tog dagen slut och jag åkte hem. Jag kröp i säng i princip direkt när jag kom hem, tror att jag somnade 18.15 och sov sedan till 06.15 på fredagen.

(Jag var precis och tog en cig och tror att jag kanske lyckades väcka Peter, åtminstone så bytte han ställning i fåtöljen)

På fredagen vaknade jag i alla fall utan magont och när jag kom till jobbet så var det dags att ta itu med uppdraget som jag hade fått. Problemet för mig var bara att det innebar att jag skulle ringa runt till en del ställen och ta reda på en del uppgifter. Jag skulle alltså inte sälja något utan bara ta reda på vissa uppgifter. Det kan låta enkelt om man inte är som jag och har telefonskräck... Jag vet inte varför jag har så svårt att lyfta telefonen och ringa men det är nästan en oöverkomlig uppgift för mig. Jag kan nästan svära på att jag inte har ringt ett enda samtal från vår hemtelefon i år! Jag ringer knappt mina barn eller Peter, för det mesta skickar jag ett sms. Peter blir tokig på mig när jag messar eftersom han tycker att det är jobbigt, själv är jag sms-expert. Det spelar alltså egentligen inte någon roll vem jag ska ringa till utan jag tycker att det är jättejobbigt att ringa vem det än är.

Jag har däremot inga som helst problem med att lyfta luren om det ringer! Det gör jag gärna och jag har heller inga problem med att "vara trevlig", prata och hjälpa den som ringer till mig, bara jag inte behöver ringa själv.

Jag vet inte varför jag är så här. Jag jobbade på Folkuniversitetet i åtta år och där var jag tvungen att ringa ganska ofta och väldigt ofta blev det surt eller till och med utskällningar när jag ringde. Anledningen till att vi ringde där var oftast för att någon lärare hade blivit sjuk och vi var tvungna att ställa in en kurs. Där lärde jag mig att älska telefonsvarare, det var så himla mycket lättare att prata in ett meddelande på en telefonsvarare än att prata direkt med personen. Det hände naturligtvis ibland, men förvånansvärt sällan faktiskt, att folk inte hade lyssnat av sina telefonsvarare och kom ändå. Vissa var förstående medan andra var sura men det var mycket lättare för mig att hantera sura människor "face to face" än per telefon. (Jag vet att jag är konstig)

Sen, när jag var arbetslös, så försökte jag mig på att vara telefonförsäljare i två veckor. Jag tyckte att det var fruktansvärt hemskt och fick tvinga mig till att lyfta luren men jag hade en otrolig självdiciplin som jag faktiskt är väldigt imponerad över själv. Jag ringde långt fler samtal än vad telefonförsäljare normalt gör, åtminstone enligt vad jag har fått höra i efterhand. (något jag faktiskt blev chockad över, alltså hur lite tid en telefonförsäljare faktiskt tillbringar i telefonen)

(Nä, Peter sitter kvar i fåtöljen)

Nåja, i fredags var det mitt uppdrag. Det börjar med svettningar, illamående, hela kroppen skakar... jag tvingar mig till att lyfta luren och pratar med en person. Hon kunde inte hjälpa mig och föreslår en annan person som jag kan ringa till för att få uppgifterna. Det betyder att jag måste börja om och nu är svettningarna, illamåendet och skakningarna dubbelt värre. När jag lyfter handen så ser jag hur den skakar... Jag ringer personen som hon föreslagit men den svarar inte, jag ringer ytterligare ett par stycken som inte svarar och hela tiden blir mina problem värre och värre. (Jag börjar fundera på om det faktiskt inte är lättare att säga upp mig, problemet är ju bara att jag verkligen älskar mitt jobb för övrigt). Just då börjar det ringa in några samtal och jag känner mig jätteglad för det innebär att jag kan skjuta upp på de samtal jag måste ringa själv en stund. Det kommer flera samtal in just då.

Sedan har jag några andra saker, mitt vanliga jobb, som jag måste ta itu med vilket jag gör. Samtidigt som jag skakar i kroppen för jag vet att jag snart måste ringa i alla fall. Jag går igenom andra saker som är nog så viktiga, samtidigt som det här med telefonen blir jobbigare och jobbigare (för att jag tänker på det hela tiden förstås). Jag och C är ute och röker och jag säger till henne att just då skulle jag hellre klappa en huggorm och för den som känner mig så säger det allt. Det finns nog ingen större ormfobiker än mig! C ber om skjuts eftersom hon är utan bil och jag ställer upp förstås, med glädje. Det skulle jag naturligtvis ha gjort ändå men just då kändes det som en belöning. Hon säger att hon tycker att jag ska packa ihop och åka hem när jag skjutsat hem henne eftersom jag var ensam kvar på kontoret (S hade gått redan vid lunch). Jag säger till C att jag inte tänker tillåta mig själv att åka hem förrän jag har ringt åtimistone ett samtal till. Det gör jag också till slut men då är jag så färdig att jag nästan känner det som om jag ska kräkas rakt över skrivbordet. (Snacka om att jag behöver lite coaching när det gäller telefoner).

En bra sak gjorde jag i alla fall i fredags, i samband med att jag tog emot ett samtal. En person som jag pratade med för en vecka sedan ringde tillbaka och vi gjorde upp en affär. I ärlighetens namn så gjorde jag inte en lika stor insats i just denna affär som i den som jag gjorde en vecka tidigare med en annan person men inte desto mindre var det en liten insats. Jätteglad skickade jag ett sms till chef-C men jag har inte fått något svar än. Så, kanske är jag överkänslig men just nu tror jag att hon är jättearg på mig eftersom hon inte har svarat...

Jag skulle inte bli förvånad om jag i morgon för första gången någonsin kommer att känna söndagsångest. Men, på måndag morgon stänger jag dörren till mitt kontor. Blåser ut alla tankar i mitt huvud och bara ringer... Förhoppningsvis kan jag redan på morgonen när hon kommer lägga fram den lista hon efterfrågar. Det gäller bara att inte tänka... INTE TÄNKA!!!!!

Jag vet att jag inte är klok! Nåja, visst var jag väl lite värd att ha en sån underbar lördag som jag har haft idag? Skönt att få skriva av mig ordentligt var det också, även om ingen någonsin kommer att läsa det.,

Nu ska jag gå och väcka och sedan lägga min kära man...