Ensamtid

Jag har funderat ganska mycket på det där med ensamtid. Jag vet att när man är ensam så önskar man oftast att man har någon att dela sin tid med. Ändå är det så otroligt viktigt att man även får lite ensamtid. Åtminstone för mig.

När ungarna var små så jobbade Peter så att han kunde vara borta hemifrån i långa perioder. Han var ute på sjön så när det var isfritt var han ute några nätter de flesta veckor. Periodvis var han bortrest måndag till fredag och kom bara hem på helgerna, ibland inte ens det. Det var förstås många gånger som jag önskade att han skulle vara hemma mer, men det var ju bara att gilla läget.

Det blev som om jag levde två olika sorters liv. Vissa saker gjorde jag bara när han var bortrest och aldrig när han var hemma. Det kunde vara allt ifrån att läsa böcker till att skriva eller vad det nu var. När han var hemma så var det andra saker i stället. När han hade varit hemma "för länge" så längtade jag nästan efter att han skulle åka ut en sväng igen så att jag kunde få pyssla med mina saker lite igen.

Nu har det gått många år och av olika anledningar så jobbar han inte på samma sätt längre. Nu är det inte alls så vanligt att han är bortrest i jobbet, även om det händer någon gång ibland.

Nu har han i alla fall hittat sig ett intresse som gör att han är borta en kväll varje vecka och jag måste säga att jag njuter av min ensamtid! Jag hade inte insett hur mycket jag faktiskt har saknat min ensamtid, även om jag naturligtvis är glad över att det inte är så jämt.


En länk att lyssna på

http://www.youtube.com/watch?v=M0uVRKikwjE&feature=share

Denna sång sjungs av min äldsta dotter Linda och bilderna är på mina barnbarn, Marcus, Oliver och Leo. Helt underbart, både sången och bilderna.

Alla hjärtans dag

Av alla dagar så blev jag UTAN blommor från min kära man i dag! Det visade sig nämligen att han hade råkat åka ifrån plånboken hemma i morse. Fast det gör inte det minsta faktiskt. Han är en sån där som kommer med blommor med jämna mellanrum hela tiden. Presenter också för den delen. Jag har tur jag!

Dagen i dag har verkligen rusat fram. Jag gick upp vid 9-tiden, jag veeeet, superlyx. Vaknade till och gick sedan en långpromenad med hundarna. Så skönt ute i dag trots att solen inte sken som den gjorde i går. Dagen har sedan ägnats till storstädning av övervåningen. Det var på tiden och det känns så himla skönt nu när det är gjort. "Bara" undervåningen kvar och den tänkte jag försöka komma igång med i morgon.

Fast i morgon kommer Jenni hit! Helt underbart!!! Vi är inte precis bortskämda med att hon kommer hem till sina gamla föräldrar och hälsar på... Linda och Sandra är duktiga på att komma förbi men Jenni kommer mer sällan. Det ska bli jättekul tycker jag.

Sandra var här i helgen och det var hur mysigt som helst. Hon och jag var ensamma i lördags och vi såg på film och bara mös. I söndags var jag och fikade med en kompis i ett par timmar och sen blev det mer film på eftermiddagen och kvällen.

Nu när Jenni kommer hem så misstänker jag att det blir en hel del TV-spel. Inte för min del men hon och Peter gillar att spela tillsammans. Eller, egentligen är det nog Jenni som spelar medan Peter sitter bredvid och hejar på och talar om precis hur allt funkar och hur hon ska göra. Då är det så skönt för mig att lägga mig i sovrummet med en bra bok samtidigt som jag hör dem prata i vardagsrummet.

Jag fick massor av böcker i julklapp, 12 stycken har jag för mig att det blev. 3 av dem läste jag i mellandagarna men sen har jag inte haft riktigt tid med det. Jag har ingen som helst självbehärskning när jag får en bra bok i händerna. Jag läser och läser tills boken är slut och samtidigt kan huset förfalla totalt runt omkring mig. Jag får absolut ingenting annat gjort.

I dag när det är alla hjärtans dag så har jag tänkt väldigt mycket på alla kära hjärtan jag har och som jag älskar mer än någonting annat i hela världen. Jag är så otroligt lyckligt lottad! Jag har alla hjärtan i min familj som betyder absolut ALLT, min bror och hans familj, mina föräldrar, mina släktingar som fastrar och farbröder och morbror, mina varannantorsdagsvänner som är mycket betydelsefulla hjärtan i mitt liv, i dem räknas även en annan mycket betydelsefull person även om hon inte är med varannan torsdag, fast hon ändå tillhör det gänget. Jag har så många hjärtan i vänner, både gamla vänner och nya vänner som jag verkligen ser fram emot att få lära känna mer.

Jag vet också att det där ute finns mängder av hjärtan som på ett eller annat sätt kommer att korsa min väg och jag ser fram emot det med spänning.

Funderar på att väcka bloggen till liv igen

Det var aldrig meningen att bloggen skulle dö ut. Jag hade verkligen tänkt fortsätta skriva men sen kom det tusen saker som gjorde att jag aldrig hann eller orkade eller hade lust eller hade något jag kunde skriva om.... Ja, alltså miljarders anledningar till att inte ta mig tiden att skriva. Fast nu har jag ju tid...

Så, vad har hänt de senaste två åren då? Massor massor. En hel del jättebra saker och en hel del dåliga saker. Jag kan ju inte skriva om allt nu så jag tror att jag börjar med en snabbuppdatering av 2011 och fram tills nu.

Under en ganska lång tid i slutet av 2010 och i början av 2011 så kände jag att jag inte alls ville vara kvar på mitt jobb. Det fanns flera anledningar till det men som jag inte tänker gå in på här. Peter och jag firade 30-årig bröllopsdag i slutet av mars och vi bestämde att vi skulle göra något litet extra. Det blev till slut en underbar resa. Innan vi åkte så hade jag bestämt mig för att jag under de dryga två veckor jag var ledig skulle fundera allvarligt på om jag ville vara kvar på jobbet eller inte och hur jag skulle göra. Jag var helt säker på när jag kom tillbaka att jag inte ville tillbringa en enda minut där längre. På grund av vissa saker, som jag inte tänker gå in på här, så kunde jag sluta mycket tidigare än jag trott. Jag var bara på jobbet en enda dag och då packade jag ihop mina prylar och kunde åka hem. Det var en helt otrolig befrielse!!!

Några ord om resan också. Vi bestämde oss för att åka till USA och vi hade en helt fantastisk resa. Vi var borta i 15 dagar. Vi flög till NY och där blev vi hämtade av våra kompisar Bill och Debbie. Vi åkte hem till dem och bodde hos dem i ett par nätter. De visade oss runt på massor av olika saker. Dag två åkte till exempel jag, Peter och Debbie ut till Frihetsgudinnan. Jag hade varit där en gång tidigare för massor av år sedan och det var härligt att se henne igen.



Efter ett par nätter åkte vi tillsammans med Bill och Debbie till Washington. Vi bilade och hade verkligen jättetrevligt. Det var massor att se i Washington förstås.
Vita huset var naturligtvis en upplevelse:



Sen var det coolt att se Washingtonmonumentet



Och en av mina favoriter, Abraham Lincoln



Vi såg naturligtvis massor av andra saker också. Vi var i Washington i tre dagar innan vi åkte tillbaka hem till Bill och Debbie. Där stannade vi en natt igen och sen körde de in oss till New York. Där var vi ensamma i en vecka och vi hann uppleva mängder av saker. Allt ifrån Empire State Building till flera olika museer. (Jag tycker dock att det är urtråkigt att gå på museeum)

Chrysler Building



Times Square



Empire State Building



Vi var på flera olika teatrar. Förutom min favorit Chicago, så såg vi Mamma Mia, Lejonkungen och Fantomen på operan


Lustigt nog så såg vi faktiskt presidenten i New York och inte i Washington som man kunnat tro



Vi tog oss även en tur över till Hoboken

Efter en vecka i NY kom Bill och Debbie och hämtade oss igen. Vi åkte då till Atlantic City i ett par dagar och det var en (dyr) upplevelse. Vi hade så himla roligt, spelade på spelmaskiner, vann lite och förlorade lite.



En härlig resa som vi sedan avslutade med ett par dagar hos Bill och Debbie igen innan vi åkte hemåt.

När vi kom hem blev jag som sagt väldigt snabbt fri från jobbet. Jag bestämde mig snabbt för att jag inte skulle se mig som arbetslös utan som ledig, hemmafru. Detta för att slippa ifrån den negativa arbetslöshetsstämpeln. Både för mig själv och andra. Man möts av en helt annan respekt om man säger att man är hemmafru än om man säger att man är arbetslös. Dessutom kände jag mig aldrig arbetslös. Jag kände mig fri!

Tiden gick och dagarna flöt på. Det var så skönt att kunna bestämma själv över min tid. Det jobbigaste på hela 2011 hände i och med att Brutte blev sjuk och somnade in, bara 8 år gammal, dagen före midsommarafton.



Fastän det nu har gått mer än 7 månader så gör det fortfarande fruktansvärt ont. Han är enormt saknad, varje dag.

Sommaren flöt på och vi köpte oss bland annat en bubbelpool till tomten. Ganska många timmar har tillbringats i den kan jag säga. Det är ett ypperligt sätt att umgås på. Dricka något kallt och sitta där och snacka. I somras höll vi ca 37 grader hela tiden i den, nu under vintern är det konstant 39 grader. Periodvis har vi badat varje kväll medan det andra gånger har gått en vecka eller mer mellan gångerna. Den är härlig i alla fall!



Vi åkte också en sväng till Turkiet tillsammans med lillebror och hans fru. Det var en skön och avkopplande vecka, som vanligt.


När vi kom hem från Turkiet hade vår underbara svärson, Tomas, byggt ett jättefint pooldeck runt poolen.

I september skedde ett litet under. Leo föddes! Marcus och Olivers lillebror. Det blev lite skakigt den första veckan eftersom han blev sjuk det första som hände så Linda och Tomas fick på kvar på sjukhuset med honom. Under tiden bodde Marcus och Oliver här hos mormor och morfar och det var jättemysigt. Som tur var gick allt bra med Leo och nu mår han bra, precis som småpojkar ska göra.



Mina föräldrar var bortresta till Nora, utanför Örebro i några dagar. Där blev pappa sjuk. Han fick EP-anfall, stroke och hjärtinfarkter. Detta hände i oktober. Jag och lillebror slängde oss i bilen och förväntade oss det värsta. Sen ett par dagar senare blev vi och mamma ditkallade igen av läkaren för att komma och säga farväl... Fast när vi kom dit några timmar senare, resan tog ju ett par timmar, så hade han piggnat till igen. Nu är han hemma igen. Helt otroligt men så underbart skönt.

Sandra och Zalle förlovade sig i november, närmare bestämt 11-11-11, klockan 11:11. Det var roligt tycker jag.



I början av december så ringde telefonen här en söndagsmorgon. Vi fick beskedet att min svärmor mycket hastigt och oväntat hade gått bort. Det var en mycket jobbig tid. Jobbigast av allt var att vi blev tvungna att tömma hennes lägenhet inom en vecka. Det var de regler de hade på det boende hon hade. Det är absolut vansinne, det tar ju minst en vecka att ens förstå att det har skett. Den första dagen vi var där för att tömma så kändes det som om vi var där och snokade bland hennes grejor. Till slut gjorde vi så att vi helt enkelt packade ihop allt och tog hit det. Vi har inte gått igenom det än men ska ta itu med det snart.



Julen kom och den här gången var vi fler än någonsin. Jag, Peter, Linda, Tomas, Marcus, Oliver, Leo, Jenni, Sandra och Zalle. Vi hade lika roligt som vanligt och själva julklappsöppnandet pågick i inte mindre än 7 (!) timmar. Oliver somnade ifrån öppningen och fick med sig en påse hem som han kunde öppna dagen efter. Marcus höll sig däremot vaken hela tiden, trots att klockan var låååångt in på småtimmarna innan vi var klara. Det märks att han håller på att bli stor, mormors storkille!

En bild på huset men det går aldrig att få fram på bild, dessutom saknas det ett par prylar



Tomas visar upp lite klappar


Tomten kom också



Marcus får paket



Oliver har somnat av utmattning



Vi var nog ganska trötta hela högen efter några timmar




Till sist måste jag ju få visa mitt rekord på Wordfeud, mot Sandra. Hittills alltså



2011 bjöd på både sorg och glädje och blev ett år att minnas. Många glada skratt, flera nya vänner och många många tårar..

God Jul

Jag hinner nog inte skriva något mer före jul men återkommer med ett ordentligt inlägg i mellandagarna. Tills vidare önskar jag alla en riktigt GOD JUL!

Lite bilder på mitt julhus!

Sandra sitter/ligger på taket för att sätta upp ljusslinga. Det är HÖGT!



Först ett par bilder inomhus, väldigt ostädat

Framsidan av huset







Parkeringen


Sidan



Renarna som står uppe på balkongen rör sina huvuden fram och tillbaka


 


bara lite hundtröjor

Jag vet att det var evigheter sedan jag skrev något och jag tänker inte göra något långt inlägg i dag heller. I dag kommer det bara lite bilder på några av mina hundtröjor som jag stickar och säljer. Nedanstående tröjor är för hundar på ca 2-4 kg. Den översta är dock för den absolut allra minsta valpen. Fler tröjor är på gång...






Den här har en jätteläcker färg som inte riktigt kommer fram på bild









En av mina favoriter nedan



Den här är lite annorlunda, garnet är köpt utomlands

Den här har jag faktiskt inte bestämt om jag ska sälja än, det ska till ett bra bud för det ;-)



Här modellar Brutte i den här tröjan, den är alltså inte använd bara provad för att se passformen... söt tycker jag


Ett dygn med Rambo!

Allt började i förra veckan. Jag har för länge sedan hört talas om föreningen "Hundar utan hem", kollade på dem men eftersom det då inte var läge att ens tänka på att skaffa en ny hund så föll det i glömska.
Jag går däremot med jämna mellanrum in och tittar på Hundstallet och läser om deras hundar. Jag blir lika berörd varje gång och skulle helst ta hem varenda hund. De har däremot nästan bara stora hundar och det passar inte riktigt in i vårt liv. För de som undrar varför så har Peter vissa skador, t.ex. whiplash samt ett knä som inte ens är i närheten av att fungera. Därför ligger en stor del av ansvaret för hundpromenader på mig. Ju större hund desto längre promenader (i de allra flesta fall i varje fall). Annars hade vi nog för länge sedan skaffat oss en Afgahn, som jag har blivit enormt förälskad i.

Nåja, för att återgå till historien. I fredags eller i lördags så var det någon som hade skrivit ett inlägg på vovve.net. Det var typ "ni som vill adoptera en hund, titta här" och så var det en länk till "Hundar utan hem". Jag gick direkt in på länken (vilket var tur för nästa gång jag tittade så var inlägget borta). Jag läste och grät (jag är blödig när det gäller djur). Man kunde även se bilder på hundarna och jag gick in och kollade på små hundar och blev totalt förälskad i en liten kille som kallades för "Coco4". Jag försökte förtvivlat få tag på Peter, för i min värld så trodde jag att "alla" skulle vilja ha just lilla Coco. Sent på kvällen kom Peter hem (måste nog ha varit i lördags) till slut och jag överföll honom med berättelser från hemsidan (som jag hade lusläst) och med bilderna på Coco.


Vi har länge pratat om att om vi skulle skaffa en ny hund så skulle det vara en räddad hund. Det finns så många hundar som behöver trygghet och kärlek och det har vi massor av. Vi pratade i 2 dagar. Det handlade ju inte bara om vad vi ville, det måste ju vara något som funkade för de hundar vi faktiskt har innan. Coco är en liten kille som kommer från Irland. Han är ca 2 år och han var kastrerad. Just att han var kastrerad var en av orsakerna till att vi kände att det skulle kunna funka. Annars vet vi ju hur en liten hormonstinn 2-åring är...

Sent i söndags kväll skickade jag in intresseanmälan. I måndags pratade jag med Cocos kontaktperson, en jättegullig tjej som heter Anja. Det visade sig att han precis hade kommit till Sverige! Jag blev så otroligt glad, ville inte alls att han skulle sitta i någon läskig bur på Irland. Av olika anledningar så fick vi till en raketadoption! Det gick lite fortare än normalt men jag tror att de kollade upp oss så gott de kunde innan och vi blev tack o lov godkända. I går (tisdag) eftermiddag så fick Peter åka och hämta Coco hos hans svenska jourmatte.

En sådan underbar hund! Jag blir glad bara jag ser på honom. Han har det mest bedårande underbett man någonsin kan hitta. En riktigt stor kille är han, t.o.m. större än vad mina föräldrars Kalle var. Han är en york men har något annat inblandat. Jag ska ta kort och lägga upp men jag har inte riktigt haft tid att ägna mig åt kameran än så länge.

Jag hade ju som vanligt Brutte, Tyson och Molli med mig till jobbet igår och vi kom hem en liten stund efter Peter, Sandra (som hade blivit upplockad på vägen hem) och Coco. Jag fick då veta att han var omdöpt till RAMBO! Att han skulle heta något annat än Coco visste jag men jag hade överlåtit namngivningen till dem. För mig var huvudsaken att han fick komma hit. Nytt liv = nytt namn!

Nåja, vi började med att gå en promenad tillsammans med alla hundar. Vi lät dem inte hälsa riktigt förrän vi var nästan hemma igen. Så småningom kom vi in och då började den mindre roliga delen... PUH! Jag var fullt beredd på att det skulle bli problem men trodde att det var Rambo som skulle stå för dem. Så fel jag hade! Det var Tyson som blev det stora problemet. Brutte, Molli och Rambo uppförde sig exemplariskt alla tre men Tyson fick tokryck. Han ville inte lämna Rambo ifred en enda sekund. Han skulle nosa på snoppen och han skulle rida precis hela tiden. Vi gick in och bröt och det gick inte att slappna av en enda sekund. Om det inte hade varit för skillnaden i storlek så hade vi nog låtit dem göra upp själva men eftersom Rambo säkert väger mer än dubbelt så mycket (kanske nästan 3 ggr så mycket) som Tyson så var vi rädda att han oavsiktligt skulle skada Tyson vid en maktkamp.

Han kan "hundspråket" i alla fall, fast han kommer från Irland ;-). När Brutte tyckte att Rambo kom för nära så morrade han till, varpå Rambo backade. Det var deras uppgörelse. Mollan älskar ju att bossa med killarna och hon var ju inte sämre än att hon talade om för Rambo vem som bestämmer här och han gick undan från henne. Samtidigt var han nyfiken och glad och inte det minsta rädd.

Jag gick en långpromenad med alla killarna. Mollis fick stanna hemma med husse just då. Jag tror aldrig att jag har varit så totalt koncentrerad på hundarna som jag var igår. Jag höll Brutte och Rambo i ena handen och Tyson i den andra. Tyson fick hela tiden gå med löst koppel men jag hade ändå superkontroll på honom. Så fort han gick fram för att vara närgången mot Rambo så drog jag bort honom. Inte hårt på något sätt, bara stadigt men bestämt. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem. (Vill bara tillägga att jag aldrig har trott att det skulle bli enkelt).

Tyson var "på" hela kvällen och var helt omöjlig, stod bredvid och "luftjuckade" när han inte fick komma nära. (tur att ingen såg, man får ju skämmas .... ) Vi insåg att natten skulle bli ett mindre hel*ete om vi lät dem vara tillsammans så Rambo fick gå ner och lägga sig i Sandras rum och hon stängde in dem. Det gick toppenbra! Rambo pendlade mellan sängen och korgen (som Peter var och köpte i går), mest låg han i sängen hos Sandra.

Här uppe kom alla hundar till ro förvånansvärt lätt, de var väl trötta efter allt nytt.

I morse var det dags för jobb igen. Idealet hade naturligtvis varit om jag hade haft semesterdagar att ta ut men med tanke på att jag var hemma och sjuk i halsfluss förra veckan så var det omöjligt för mig att ta ledigt i dag. Vi bestämde oss ändå för att dela på hundarna i dag för att försöka få kontroll över situationen. Peter tog hand om Mollan och Bruttis och jag tog Rambo och Tyson. Den enkla lösningen hade naturligtvis varit att Peter tog Tyson men då skulle vi ju haft samma visa i kväll, lika bra att försöka få dem att funka ihop från början. I bilen satt Rambo bak, där hundarna normal sitter och det gick jättebra. Tyson fick åka i framsätet med mig. Han fick vara kopplad i bilen för första gången. Han är nämligen en liten cirkusartist som tar sig mellan i springan mellan nätet och baksätet. Han ville bra gärna hoppa bak men jag höll i kopplet hela vägen till jobbet så att han inte kunde komma bak.

När vi kom fram till jobbet så skulle vi gå en sväng innan vi gick upp till kontoret. Helt plötsligt så var det som om de aldrig gjort annat än gått på promenad tillsammans. Båda gick jättefint i kopplet, sida vid sida och Tyson gjorde inga som helst ansatser till att bli närgången. Sedan var det dags att gå upp på kontoret och då kom vi ju in på Tysons revir igen. Mina jobbarkompisar hälsade på båda hundarn men Tyson var väldigt svartsjuk och ställde sig mellan dem och Rambo. Vi gick in på rummet och jag höll Tyson i knät till att börja med medan Rambo fick upptäcka. Tyson kopplade av efter en stund men inte helt och hållet. Så småningom när de kommit till ro fick han gå ner på golvet och det gick jättebra. Rambo låg på golvet bredvid mig och Tyson låg i en av korgarna. Jag lämnade dem däremot inte ensamma en endaste sekund, så fort jag behövde gå iväg från rummet så fick Rambo följa med mig. Jag gjorde misstaget att ta med mig Tyson på toaletten och hörde hur förtvivlat Rambo grät så det blev nog årets absolut snabbaste toabesök ;-). Klantigt! Så det var alltså Rambo som fick följa med hela tiden.

Båda hundarna var lugna och Tyson gjorde inga ansatser till att försöka rida efter en stund. Däremot märkte jag att han hade övergått till ren avundsjuka. Jag har därför inte vågat gosa för mycket med Rambo, fastän jag helst bara skulle vilja lägga mig på golvet och ge honom all den kärlek som han har saknat under sina första två år. Tyson har muttrat och blängt och fräst mot Rambo med jämna mellanrum.

På eftermiddagen så skulle jag ha ett möte med chefen och tog med mig Rambo in på hennes rum. Under tiden så fick Tyson ett tuggben (som jag hade tagit bort tidigare för säkerhets skull). Mötet varade i ett par timmar och Rambo skötte sig exemplariskt och låg på golvet vid mina fötter. Han fick ett gosryck en gång och ville pussas och pussas men annars låg han stilla hela tiden.

Sen kommer dagens dummaste grej. Vi kommer in i rummet igen och jag glömmer alldeles bort tuggbenet. Rambo ser det och börjar slänga och leka med det. Just då var han så söt och Tyson tittade bara på lite surt så jag tog det aldrig ifrån honom. Han tröttnade snabbt och la sig på golvet och Tyson sprang snabbt fram och hämtade benet. Om inte förr så borde jag naturligtvis ha tagit benet då men det gjorde jag inte. Dessutom gick allt så snabbt att jag knappt hann reagera. Jag vet inte om Rambo gick fram till Tyson för att han ville ha benet eller om han gick mot vattenskålen som stod precis bredvid, troligen gick han för att dricka. Tyson trodde att han skulle ta benet i alla fall för han flög på Rambo direkt. Det blev en fräsande hög och jag tror aldrig att jag har blivit så rädd någon gång. Jag fick isär dem och det handlade nog om max 5 sekunder. Rambo tyckte att det var en jätteläskig upplevelse och han pep och kröp upp i mitt knä, samtidigt som Tyson stod på 3 ben. Jag tröstade Rambo lite snabbt men var sedan tvungen att kolla Tysons ben. Han höll upp vänster framben. Jag vet inte riktigt vad som har hänt men ingenting är brutet och det finns inga bitmärken eller liknande. Även nu i kväll så haltar Tyson lätt på benet men det är ingen fara, han hoppar som vanligt och han går utan problem. Jag skulle mest tro att han fick en liten sträckning eftersom han verkar halta mer när han har varit stilla en stund.

Trots allt så vet jag inte om det var en bra sak det som hände för Tyson har backat undan betydligt. Det kommer nog att dröja länge innan han lär sig att älska Rambo men han kan nu gå och stå bredvid honom även inomhus. Det kommer däremot att dröja länge innan vi vågar låta dem vara ensamma med varandra, vilket vi ändå inte skulle gjort på länge.

Så i stort sett: Rambo är en helt underbar hund! Så glad, gosig och lätt att ha att göra med. Brutte, Tyson och Molli kommer säkert att lära sig att acceptera honom i framtiden. Det känns som om vi har vunnit på lotteri för även om det har varit och är, lite muck, så har det gått tusen gånger lättare än vad jag trodde. Jag var beredd på en rejäl dust och även om vi har en lång, lång väg att gå så känns det som om vi har kommit väldigt långt på bara ett dygn.

I morgon ska Tyson få "Ramboledigt" under dagen, han ska få följa med husse till jobbet. Dels för att han har varit så duktig och om han skulle få välja belöning så skulle det absolut vara att få tillbringa hela dagen med husse, alldeles själv. (jag vet att hundarna älskar mig men jag går inte upp mot husse... snyft, snyft... fast kanske Rambo kan bli mattes hund ;-). Nåja, Napoleon var ju verkligen mattes hund så det kanske är rätt...) Det handlar också om att Brutte i lugn och ro ska få lära sig att dela sitt jobbrevir med Rambo. Jag tror inte att det blir några problem men hellre ta det säkra före det osäkra och ta små steg. Mollan får också följa med i morgon, hon bryr sig inte ett dugg om det skulle vara 100 hundar där inne, bara hon får ha sin korg ifred och att ingen försöker äta före henne om hon vill till matskålen...

(om någon undrar över Mollan så har hon funnits i familjen i ca 5,5 år men har bara bott hos oss på heltid i ca 1,5 år. Hon bodde här i huset från början när hon kom men var Lindas hund och flyttade med Linda när hon flyttade hemifrån. När Linda och Tomas sedan fick barn så gick det bra till att börja med men så snart Marcus började röra på sig för mycket så började Mollan gå tillbaka till det beteende som hon hade när hon kom från början. Dvs. hon gömde sig, kröp undan, började kissa på sig osv. osv. så hon fick flytta tillbaka hit på heltid. Här har hon alltid känt sig hemma och övergången var perfekt, hon visade tydligt att hon föredrog att bo här. Det var tråkigt för Linda och Tomas men de såg till Mollans bästa, som de alltid har gjort).

I kväll har vi gått en långpromenad med alla 4 hundar och det har gått strålande. Rambo skulle inte kunna uppföra sig mer perfekt än han gör. Han är så tillgiven! Just nu sitter Peter i vardagsrummet och jag i arbetsrummet så Rambo kollar oss med jämna mellanrum, kollar att båda finns kvar. Tyson, Brutte och Molli rör sig som vanligt och det har varit otroligt lugnt sedan vi kom hem i kväll. Jag tror inte på något sätt att alla "problem" är lösta. Tyson kommer säkert att sura ett bra tag framöver men jag tror att det viktigaste är att visa honom att det inte har blivit någon skillnad för honom. Han får samma uppmärksamhet som vanligt. Det enda vi inte har gjort så mycket i dag är att leka. Normalt brukar det vara lektid på kvällarna men vi vill inte göra något som kan få hundarna  för upphetsade just nu. Det får komma senare.

När Rambo sedan har hunnit landa i familjen ordentligt så kommer jag att ta itu med hans päls, öron och klor osv. Just nu är han som en liten ryamatta men det får han vara ett tag, vi tänker inte börja med att bråka med honom.

För övrigt, vi har egentligen ingen som helst erfarenhet av sådana här situationer. När Mollan kom från början så var båda killarna så små så för dem har hon "alltid funnits". När Tyson kom så var han valp. Vi var hundvakter till en liten yorkkille i några veckor för ett år sedan och då var det också invänjning men han var också valp... Så, nu när vi får in en liten tvååring i familjen så är det en helt ny situation för oss. Jag har ingen aning om ifall vi gör rätt eller om det är något som är uppåt väggarna, just nu följer vi bara vår känsla av vad som är rätt och fel.

En sak är i alla fall helt säker, jag är otroligt tacksam till den person som skrev inlägget på vovve.net i lördags förmiddag. Jag önskar att jag visste vem det var... Vi har haft sån tur att det känns som att vinna högsta vinsten på lotteri!

Välkommen Rambo!

Jag hinner bara göra ett kortisinlägg just nu men vill ändå säga att i dag har familjen utökats med en... En helt underbar liten kille som numer heter Rambo! 4 ben och en liten svanstipp har han också ;-)

Jag försöker skriva mer ordentligt i morgon, hela historien och då kommer det bilder också.

En härlig dag har det varit i alla fall!

helgens bästa beslut

Det har verkligen varit mycket den senaste tiden! Jobbet har varit så stressigt att jag knappt har kunnat tänka på annat. Det är inte alltid så, just nu har vi haft ett stort jobb som skulle slutföras, samtidigt som det vanliga jobbet också måste göras. I fredags sprang jag som en galning fram och tillbaka mellan datorn, kopiatorn, konferensrummet osv. tror knappt att jag satt stilla i 2 minuter. Jag jobbade över en halvtimme men det är ju inte så kul en fredagskväll så till slut åkte jag hem.

Jag kände mig jättestressad över jobbet både på fredagskvällen och i lördags, så i går när jag vaknade tidigt åkte jag dit. Jag jobbade undan i 6 timmar, mellan 8,30-14,30 och det var faktiskt helgens bästa beslut!

I dag har det varit full fart, FULL fart men tack vare jobbet i går så hann jag få allt klart utan att behöva jobba över. Det kändes jätteskönt. Nu tror jag att jag är "i fas" och kan jobba normalt en tid framöver, åtminstone tills nästa "kris".

Nåja, jag tömde kameran i dag och jag hittade ett par bilder på nya köket som jag inte har lagt in. Det är ju inte klart än men det visar i alla fall hur det kommer att bli.

Det ska in en täcksida över kylen och frysen och sen ska kaklet fogas och det ska sättas en kakellist.


På den här bilden är det fortfarande vår gamla spis och vattnet över diskbänken är inte inkopplat än. Nu är spisen utbytt förstås och vattnet rinner så fint genom den, på bilden obefintliga kranen. Det är också vårt gamla köksbord som skymtar i framkanten.


Tja, ungefär som bilden innan...


Här är en dålig bild på vårt nya köksbord. Den gamla mikron står i bakgrunden eftersom vi inte har fått några elkontakter över bänken än, så vi har inte kunnat koppla in den nya. Vinstället som står i bakgrunden ska inte heller stå där sen.


Och här är en bild på vår fina nya skänk


 Närbild


Nehej, nu ska jag gå och rensa kantareller som Peter har plockat (på arbetstid den skurken!) i dag.

har varit lite mycket nu...

Jag har varken haft tid eller lust eller ork att blogga den senaste tiden. Bara tanken på att sätta mig att skriva har känts jobbig. Konstigt egentligen eftersom jag verkligen älskar att skriva... Nåja, nu är jag tillbaka!

Det har varit hysteriskt mycket att göra på jobbet den senaste tiden. Vi har en stor leverans som ska fixas under veckan. Tyvärr började veckan på ett mycket tråkigt sätt, vi fick reda på att en av våra arbetskolleger har gått bort. Han har varit sjukskriven en längre tid men det kändes ändå som han precis satt vid sitt skrivbord... Vi kommer alla att sakna honom och tankarna går till familjen. Han var alldeles för ung för att behöva gå vidare...

Privat har det också varit full fart. Jag mådde inte så bra förra veckan, en eländig förkylning som inte ville släppa greppet. Till slut försvann den i alla fall men jag känner mig fortfarande helt slut i kroppen efter den.

I fredags anlände i alla fall vårt nya köksbord och stolarna. Nu börjar det verkligen kännas hemtrevligt i köket. Småfix kvar men vi får ta det vartefter. Vi väntar fortfarande på våra nya bänkskivor, som det skulle vara 5 veckors leveranstid på. Hmmm, jag undrar hur många veckor det har gått, betydligt mer än 5 veckor i alla fall, det är jag säker på.

I helgen var jag barnvakt till killarna. Jag sov över hemma hos dem. Det var mysigt men samtidigt jobbigt. Det är bara att konstatera, jag är inte 25 längre. Alltså, det var inte så att killarna var jobbiga på något sätt. Marcus är busig, precis som alla barn i den åldern men han lyssnar och lyder i alla fall (för det mesta åtminstone ;-) ) Oliver är ett litet solsken men på kvällen blev han lite ledsen en stund. Jag vet inte om det var för att mamma och pappa inte var där eller för att han var trött. Jag tror mest på att han var trött för han hade inget emot att bli tröstad av mig i alla fall.

Det jobbiga var framför allt att bli väckt under natten. Först så var det lite svårt att somna över huvud taget. Sen när jag slumrade till så ringde telefonen, då var det kära dotter och svärson som hade glömt nycklarna hem. De var hemma en stund efter 2 på natten. En stund senare vaknade Oliver men då tog Linda hand om honom, fast jag vaknade ändå och det tog en stund att somna om. Sen vaknade Oliver vid 6 igen. Då var det jag som tog hand om honom, han fick lite välling och sen somnade han om hos mig, vilket innebar att jag bara halvslumrade fram tills ca 7.30 när han vaknade på riktigt. Förr i tiden var det ju inga problem att vakna mitt i natten eller att vara uppe hela natten för den delen... Nu däremot, känner jag mig inte riktigt återställd än...

Jag har funderat mycket på det där med ålder den senaste tiden. Jag tror att det var när jag läste någon artikel där det stod om en "medelålders man i 40-årsåldern". Då gick det upp ett ljus för mig... OJ, jag är visst MEDELÅLDERS!!! Det var en chockartad upptäckt kan jag tala om! Jag känner mig inte ett dugg medelåldes! Förr i tiden så var medelålders människor gamla, alltså uråldrigt gamla. Inte är väl jag sån heller? (fastän jag inte riktigt orkar med nattbebisar längre). Jag känner mig inte ett dugg gammal men måste väl acceptera att andra ser på mig som medelålders (huuuu).

Jag satt i bilen och funderade på när man blir medelålders. Medel-ålders, borde ju betyda "mitt i livet", typ att man har hälften kvar (vilket gör det logiskt med en medelålders man i 40-årsåldern). Inte för att jag tror att jag kommer att bli 98 heller för den delen (även om farmor blev 97). Kvalitet väger tyngre än kvantitet -fast jag är långt ifrån klar än, hoppas jag. Fast, om det är någon som dör väldigt ung, som min svåger som var 32 när han gick bort. Man kan ju knappast kalla en 16-åring för medelålders, även om han då var mitt i livet... Äsch, jag är nog för trött för djupare funderingar i kväll.

På mornarna när jag åker till jobbet så lyssnar jag alltid på "Morgonpasset i P3", favoritprogrammet! Däremot när jag åker hem på eftermiddagarna, så brukar jag sätta på "Lugna favoriter". Då, när jag åker hem så brukar jag sitta och fundera på allt möjligt. Jag tror att jag löser de största problemen och kommer med de bästa idéerna på hemvägen... så det är kanske då jag borde blogga egentligen ;-)

Nu ska jag däremot snart lufta odjuren och sen krypa i säng. Kanske i tidigaste laget för att vara mig men så är jag ju medelålders också och vi gamlingar behöver mycket sömn... natti natti

ont i halsen

Blä, jag har haft ont i halsen i flera dagar och det blir inte bättre. Nej, jag tror inte att jag fått svininfluensan, bara vanlig förkylning. Det är ju inte så konstigt att man blir sjuk i det här fram-och-tillbakavädret. Det är i alla fall jätteskönt att det är fredag i morgon så att jag får en chans att vila ut i helgen.

Fast när jag tänker på saken så vet jag inte hur mycket vila det blir egentligen. Min kära lillebror fyller 45 år på söndag och om vi är friska så ska vi naturligtvis åka och fira honom. På lördag har jag frissan också när jag tänker efter... Nåja, det blir nog bra.

För övrigt så ska jag ha med Marcus till jobbet på måndag. Han är 3 år och 9 månader nu så det finns en hel del energi i den lilla kroppen. Men det blir ändå mysigt med en Marcus-mormordag.

Nej, det får bli ett kort inlägg, bättre att se till att hundarna kommer ut så att jag kan gå och sova. Peter är nämligen sämre än jag så han har redan krupit till sängs. Natti natti

Brutus gästbloggar



Ja, alltså det är jag, Brutus, som bloggar i dag. Matte tyckte att det var okay om jag berättade lite om vår arbetsdag. Det är ju så att jag, brorsan och Molli jobbar på samma ställe som matte gör. Det är minsann fullt upp ska jag säga...

Det värsta med att jobba är att vi måste åka bil dit och hem. Jag tycker inte om att åka bil! Tyson, den galningen tycker att det är kul och han försöker hoppa in i bilen så snart han kommer åt, även om vi inte ska till jobbet. Jag däremot vet ju om alla faror som finns med bilar (den brummar så jag får ont i öronen, den svänger så man kan tappa balansen och den rör på sig så jag kan bli lite åksjuk ibland) så jag undviker det allt jag kan. Fast, matte säger att vi inte har något val när vi ska till jobbet, vi måste åka bilen eftersom det är så långt att gå, lite mer än 6 mil säger matte att det är. Jag tror förstås att hon bara är lat, 6 mil skulle vi väl kunna gå? I alla fall om jag fick välja! Nåja, matte är ju som hon är så det är bara att stå ut med bilåkningen. Vi har det ganska bra ändå bak i bilen och för det mesta brukar jag ju somna när vi väl är på väg (men berätta inte det för matte, då kanske hon tror att jag tycker att det är okay).
Matte har i och för sig ordnat det ganska mysigt för oss i bakluckan men det har jag inte talat om att jag tycker



När vi kommer fram till jobbet så går vi en runda. Jag och Tyson måste ju kolla om någon annan hund har varit på området sedan dagen innan. Molli är ganska dum, hon går bara och kissar en gång och sen är hon klar! Hon fattar inte att man måste kolla upp minst 50 platser innan vi kan gå in och börja jobba. Som tur är vet ju både jag och Tyson hur det ska vara så vi tar itu med det när vi kommer fram.


Matte säger att omgivningarna inte är så kul men jag tycker att de är okay. De tre fönsterna längst upp till höger är vårt kontor.


När vi kommer in så ska vi upp en trappa. Vi får inte gå i trappan för en gång så halkade Molli och ramlade ner för flera trappsteg. Vi åker hiss i stället och det tycker jag är ganska bra, jag är inte speciellt förtjust i trappor jag heller. Tyson skulle nog helst springa i trappan men matte säger att han har så bråttom jämt att risken är att han förr eller senare skulle halka han också, därför åker vi hiss alla 4 trots att det bara är en våning.


Här är vi i hissen


När vi kommer in på kontoret så gäller det för oss att fort som bara den springa och hälsa på S. Hon skulle bli så besviken om vi inte kom så vi skyndar oss allt vad vi kan. Vi brukar ha kapplöpning från ytterdörren till S skrivbord.


Tja, vad gör man inte för att hålla jobbarkompisarna på gott humör. C börjar lite senare på morgonen så hon får komma in till oss och hälsa. Någon måtta får det minsann vara! I går fick vi en ny jobbarkompis också, en kille som heter O började här så nu måste vi ju hälsa på honom på mornarna också. När vi har hälsat ordentligt på morgonen brukar vi gå in på vårt kontor. Oftast har matte jättemycket att göra och hon sitter vid skrivbordet och håller på med allt möjligt på dagarna. Under tiden så ligger vi på vakt. Ja, det kanske ser ut som om vi sover på bilderna men det gör vi inte! Eller, förstås, Mollan kanske somnar men jag och Tyson är absolut vakna varenda sekund. Det händer ju inte så ofta att det kommer folk men om det gör det så måste vi ju tala om att det ringer på dörren och sen måste vi ju hälsa på folket som kommer också. Det är vår uppgift att se till att bara snälla människor kommer hit. De allra flesta brukar vara bra på att klia oss bakom öronen och då är det snälla människor. Här kan ni se beviset på att jag inte sover utan är på vakt.


Tyson på vakt


Men Mollan kan vi inte riktigt lita på...


Här är ett par bilder från vårt kontor. Matte har som vanligt rört till det så ni får helt enkelt ursäkta röran




Vi har en ganska mysig koja under mattes extraskrivbord också, här visar jag hur mysigt det kan vara där


Med jämna mellanrum går matte, S och C ut till soptunnorna. De säger att de ska ha konferens och därför brukar inte vi få följa med. Tydligen får O följa med om han vill så det är lite orättvist. Matte säger att O verkar snusa så han behöver egentligen inte gå ut om han inte vill men att han är välkommen. Konstigt tycker vi...


Sen tar vi lunch. Matte äter ute vid ett bord och sen kommer hon snabbt in till oss och då klär vi på oss koppel. Alltså, det här med koppel är ganska okay. Hemma brukar vi ofta gå utan koppel på tomten och så men här känns det ganska skönt att se till att matte är på plats, vi vill ju inte att hon ska gå vilse så därför håller vi reda på henne hela tiden.


När vi kommer in så brukar Mollan springa till matskålen, det är inte ens någon idé att försöka få sig en munsbit innan hon är klar. Hon verkar tro att maten ska försvinna om hon inte äter upp den. Det är ju fånigt eftersom matte och husse ser till att det alltid finns mat till oss. Vi har så lyxigt så våra matskålar står alltid fulla.
 

Tyson var bra sugen men han fick vänta tills Mollan var klar, jag brydde mig inte ens om att stå i kö eftersom jag vet att det finns till mig också


Fast det är klart, Mollan är ju lite dum, det säger i alla fall husse. Husse säger att Molli har en hjärncell och att den krockar ibland. Inte för att jag vet vad han menar egentligen men husse har alltid rätt så det måste stämma. Fast vi älskar Molli ändå, hela familjen, för hon är ju faktiskt ganska söt. Ganska okay också -för att vara tjej alltså. Matte tycker att hon ser ut som en liten räv, fast jag tycker nog bara att hon ser ut som Molli jag...


 Kan ju inte jämföras med brorsan och mig, vi är ju båda störst, bäst och vackrast.




Ja, och sen har vi eftermiddagen då. Den är ungefär som förmiddagen... jobb, jobb och jobb. När klockan blir ungefär 17.00 så går vi oftast ut från kontoret. Här står jag och väntar på hissen


Innan vi åker hem brukar vi gå en sväng igen och sen är det dags för hemresa i den där eländiga bilen igen. 6 mil.... lat matte!


Jag försöker på alla sätt visa matte att jag verkligen inte vill komma till bilen


Här måste jag nog säga att både Mollan och Tyson är svikare för de har redan hoppat in i bilen. Jag försöker tala om för dem hur de ska uppföra sig men de fattar inte, samma sak varenda dag


Fast till slut brukar matte gå och hämta mig och lyfta in mig i bilen. Jag ser åtminstone till att få den plats i bilen som jag tycker är bäst


Just i dag var det en konstig dag med vädret, det var sol och regn om vartannat. Matte tog ett par bilder på himlen från bilen eftersom hon tyckte att den var så dramatisk. Här har vi ganska nyligen kommit upp på motorvägen


och här är vi ungefär vid Arlanda


Till slut kommer vi i alla fall hem, här är vårt älskade hus. Matte säger att hela balkongräcket ska bytas ut men att de inte hunnit än.


Det är bra skönt att få komma ur bilen efter en lång och ansträngande arbetsdag


Matte sa att himlen hemma var ännu mer dramatisk så hon kunde inte låta bli att ta tre bilder från vår balkong. Visst har vi väl ganska fin utsikt?






Man skulle kanske tro att vi skulle vara väldigt trötta efter en så här lång och ansträngande arbetsdag men kvällsbus är det bästa som finns! Allra bäst är det när husse lägger sig på golvet och busar med oss, då kan vi hålla igång hur länge som helst. Just i dag blev det inga bilder på det så det får bli en annan gång.

Matte säger att det var jag som fick gästblogga eftersom jag är äldsta hunden i familjen. Ja, Mollan är ju äldre än jag egentligen men hon har inte bott här lika länge som jag har gjort, hon är nog sådär 7-8 år men har inte bott i det här huset mer än 1,5 år. Jag flyttade ju hit när jag var 8 veckor gammal och det är ju mer än 6 år sedan. Lillbrorsan fyller ju inte 6 förrän i december så han får vänta med att blogga tills han blir lite äldre. Kanske någon gång i framtiden sa matte i alla fall...

utan energi

Jag hade så himla mycket som jag tänkte ta itu med den här helgen men jag saknar precis all energi... Jag hade naturligtvis tänkt fixa lite mer i köket och sen skulle jag röja upp lite på undervåningen. Den har ju varit vår förvaringsplats för allt från köket. Men jag har absolut ingen som helst energi.

Fast, jag var lite duktig i går i alla fall. Jag tog det enkla jobbet och strök upp all stryktvätt. Det hade samlats en hel del som jag inte hunnit med, speciellt efter Turkiet. Jag tror att det bland annat var 22 av Peters skjortor! Han har en hel del skjortor... Det är inte så att jag älskar att stryka precis men ibland är det skönt och ganska avkopplande. Det behövs varken kraftansträngning eller tankearbete, bara stå där och få undan. Sen är det förbaskat skönt när det är gjort också.

Nu har jag precis läst ut en bok. Jag har bokperioder, när jag knappt kan göra annat än att läsa och för tillfället har jag av någon anledning kommit in i en Koontz-period. Jag läste precis ut "Broder Odd". Nu måste jag nog vänta ett tag innan jag lyfter en ny bok, annars kommer jag aldrig att få något gjort här hemma... Fast, det blir nog svårt eftersom jag tror att jag har 3 olästa Koontzböcker liggande (jag köpte ett gäng i början av semestern)

I dag är det full storm ute! Inte ens hundarna ville vara ute. De är ju så små så de kanske blåser bort... i alla fall verkade de tro det själva för de gjorde det de skulle så snabbt som möjligt sen rusade de upp på trappan och ville gå in igen.

Neeeej, nu måste jag ta mig samman och gå ner på undervåningen. För att kunna få in nya skänken på plats i köket så måste jag först gå ner på undervåningen. Tömma en datamöbel på ett antal gamla skärmar, skrivare och datorer.  (hoppas att jag får kasta bort det också för min prylsamlande käre man) Därefter så måste jag göra av den här möblen någon stans, vet inte vart än. Sedan ska ett vitrinskåp som står i köket, på något magiskt sätt lyftas ner på undervåningen (TOOOOOOOOOOOOMMMAAAAAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!????????????????????)

Hmmm, jag kanske ska ta och ringa till min käre svärson Tomas och fråga om han kan hjälpa mig? ;-)
Peter har haft ont i ryggen några dagar och den är alldeles för tung för mig. Åh, just det... innan vitrinskåpet kan lyftas ner så måste det tömmas också. Vi har säkert flera hundra glas i det, alla möjliga glas. Allt från vinglas till snapsglas, coctailglas, champagneglas, sherryglas, likörglas... ja, ungefär alla sorters glas man kan tänka sig. Alla sorters glas man kan tänka sig OCH som aldrig någonsin används, med några få undantag.

DÄREFTER kan vi lyfta in skänken (som väger närmare 3 ton) i köket! Just nu står den i hallen, lämpligt nog så står den i vägen för att vi ska kunna kasta ut den gamla spisen. Den gamla spisen står dessutom strategiskt placerad alldeles framför trappan så det blir extra svårt att ta sig upp och ner. Vad gör man inte för att se till att saker och ting blir svårare än det behöver vara. Jag kan inte förstå varför spisen över huvud taget blev kvar inomhus när den faktiskt skulle ha kastats iväg redan i torsdags när den nya blev inkopplad.

Sen gäller det att bestämma vad nya skänken ska innehålla också men det lär bli en senare fråga. Alla glasen kommer i alla fall att få stå kvar i vitrinskåpet, fast på undervåningen från och med nu.

Hmmm, kanske ska ta och krypa i säng och dra täcket långt upp över öronen i stället...
Eller också så går jag ner och sätter fart så att det händer något till slut...
Hmmm, jag tror att jag bestämmer mig om 10 sekunder när jag reser mig från datorn...

sovmorgon

I dag har jag fått lite sovmorgon. Jag sitter hemma och  väntar på en leverans av en skänk som vi har köpt till köket. Från början hade de lovat att de skulle kunna leverera efter klockan 18.00 men när de ringde så gick det inte plötsligt. Nu ska den komma någon gång mellan klockan 09.00-10.00 i stället. Ju tidigare desto bättre eftersom jag har så mycket att göra på jobbet just nu. Egentligen skulle Peter ha varit hemma och tagit emot den men eftersom han fick vara hemma hela eftermiddagen i går, när elektriker och rörmokare var här, så hade han kommit efter på sitt jobb.

Vi har så mycket kvar att göra i köket innan det är klart. Inga stora saker men mängder av småprylar. Dessutom är hela trappan fylld av skit, dvs. hela gamla köket. På något sätt måste vi få iväg det till tippen. Typiskt nog har varken jag eller Peter dragkrok på våra bilar så vi måste väl antagligen hyra en bil. Det värsta är att jag inte vet hur vi ska klara att få upp de tyngsta prylarna, som gamla kylen, frysen och spisen, upp på ett flak och sen ner från det när vi äntligen kommer till tippen. Det enda jag vet är att det måste göras i det snaraste eftersom det inte ser klokt ut.

I helgen ska vi verkligen försöka göra ett ordentligt ryck för att få klart i alla fall. Det ska sättas upp lister, täcksidor som ska upp osv. Dessutom måste alla prylar som vi har haft i köket gås igenom, rensas, kastas eller placeras in. Det känns som om det är evigheter sedan vårt hus var i ordning.

Åh, kan de inte komma med skänken snart! Jag vill helst slippa att jobba över i kväll...

Om

Mitt profilbilde

Annika

hits