linjensan

Jag har funderat ganska mycket på det där med ensamtid. Jag vet att när man är ensam så önskar man oftast att man har någon att dela sin tid med. Ändå är det så otroligt viktigt att man även får lite ensamtid. Åtminstone för mig.

När ungarna var små så jobbade Peter så att han kunde vara borta hemifrån i långa perioder. Han var ute på sjön så när det var isfritt var han ute några nätter de flesta veckor. Periodvis var han bortrest måndag till fredag och kom bara hem på helgerna, ibland inte ens det. Det var förstås många gånger som jag önskade att han skulle vara hemma mer, men det var ju bara att gilla läget.

Det blev som om jag levde två olika sorters liv. Vissa saker gjorde jag bara när han var bortrest och aldrig när han var hemma. Det kunde vara allt ifrån att läsa böcker till att skriva eller vad det nu var. När han var hemma så var det andra saker i stället. När han hade varit hemma "för länge" så längtade jag nästan efter att han skulle åka ut en sväng igen så att jag kunde få pyssla med mina saker lite igen.

Nu har det gått många år och av olika anledningar så jobbar han inte på samma sätt längre. Nu är det inte alls så vanligt att han är bortrest i jobbet, även om det händer någon gång ibland.

Nu har han i alla fall hittat sig ett intresse som gör att han är borta en kväll varje vecka och jag måste säga att jag njuter av min ensamtid! Jag hade inte insett hur mycket jag faktiskt har saknat min ensamtid, även om jag naturligtvis är glad över att det inte är så jämt.