Bra helg och stora frågor...
Det har varit en jättebra helg. Jag har fått undan hela min stryktvätt som låg och väntade. Sandra är den som brukar tvätta alla våra kläder men det som ska strykas tar jag hand om. Även Sandras grejor, annars struntar hon i strykningen och sätter på sig kläderna ändå. Jag föredrar när kläderna är strukna och inte sitter som korvar runt kroppen.
Trots att jag stod och strök några timmar igår så hann jag även läsa en bok. Ja, inte så märkvärdigt för den var väl bara lite drygt 300 sidor tror jag. Dagens boktips är: "Flickan som vävde sidenmattor". Lättläst, trevlig och intressant.
Idag har jag också varit duktig. Jag och Sandra åkte ner till centrum och köpte en ny mangel. Den gamla var helt enkelt förbrukad och det får nog vara godkänt med alla år som den har på nacken. Nu införskaffade jag i alla fall en ny och sedan manglade vi de lakan, örngott och handdukar som behövde det. Skönt att ha det gjort!
I fredags så började jag och Sandra diskutera vilka som är de stora mysterierna och enligt henne så är det döden och rymden. Jag måste nog hålla med. När det gäller rymden så var det frågan om den verklígen är oändlig eller om den tar slut någonstans. Fast, om den tar slut, hur tar den slut och vad finns det bakom det? Alltså, det är nog tur att man inte grottar ner sig för mycket i sådana frågor för mycket för då blir man nog knäpp. Att vi inte är ensamma i universum borde ju vara självklart för alla. Jag kan inte förstå folk som faktiskt på allvar tror att vi är den enda planeten med liv. Löjligt! Sedan, hur det livet ser ut på andra platser är en annan sak.... Hmmm, en hel del att fundera på.
När det gäller döden så har vi pratat om det flera gånger. En del tror att allt slutar när vi dör, andra tror att det finns en fortsättning. Jag tillhör dem som är säker på att det finns något mer, är helt övertygad faktiskt. För någon vecka sedan så pratade vi om saken med en person som sa sig vara säker på att det slutar men som jag sa till honom, om det visar sig att vi har rätt så blir du glatt överraskad och om det visar sig att du har rätt så vet vi ändå ingenting om det. Tyvärr finns det ju folk som utnyttjar andra människors sårbarhet och ska ha en massa pengar osv. för att "förmedla kontakter", det tycker jag är skit men för övrigt så finner jag ingen anledning till att folk inte ska få tro det de vill.
Jag har själv varit med om ett par händelser som fått mig än mer övertygad. Dels hade jag besök av en "gubbe" när jag var liten och dels hade jag besök av någon för några år sedan. Det som hände för några år sedan var att jag vaknade mitt i natten och kände att jag inte var ensam i sovrummet. Jag konstaterade att Peter inte låg i sin säng (han satt i vardagsrummet och läste) men att det ändå fanns en otroligt stark närvaro i rummet. Vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut, innan hade jag trott att det bara var något man sa men det var faktiskt så. Jag kände närvaron tydligare än något jag känt tidigare. Jag vågade inte se efter, fast egentligen var jag inte direkt rädd. Till slut, vet inte efter hur länge, så sa jag "var snäll och lämna mig ifred" varpå känslan omgående försvann och jag blev lämnad. Jag funderade mycket på vem det var men jag är nästan säker på att det var min svåger, Michael, som kom på besök. Han var bara 32 år när han gick bort för 13 år sedan.
För ungefär 2 år sedan så var Peter och jag iväg till ett medium. Det var ren nyfikenhet som fick oss att åka dit. Hon kom från England och var bara på besök i Sverige en vecka. Det var ett öppet hus som jag fick höra om där det här mediet förmedlade kontakter till en del av gästena (enligt mediet var det andarna som valde vilka som skulle få meddelanden). Det var helt gratis så vi åkte dit för att se vad det var, på plats kunde man om man ville anmäla sig till privata sittningar som jag har för mig kostade 300 kronor för ca en halvtimme. Vi anmälde oss till henne med våra förnamn, ingenting annat, inte ens vårt telefonnummer. När vi åkte dit så sa jag till Peter att om det skulle funka så ville jag helst höra ifrån Michael. Kanske, kanske kunde Michael även säga att han hade hand om Nappe, vår förra helt underbara hund... (Yorkshireterrier som blev lite drygt 15 år gammal).
Trots detta så hade varken jag eller Peter några som helst förhoppningar när vi åkte iväg. Vi bestämde att vi inte skulle "ge" henne någon som helst information utan bara ta emot. Den första som "kom" var Peters pappa och han började prata om hur stolt han var över Peter (förutsägbart) men sen började det hända saker. Peters pappa och Michael var båda där och de började beskriva omgivningarna där Peter är uppvuxen och där hans mamma fortfarande bor. Hon beskrev precis hur det ser ut och vi kunde inte göra annat än att bekräfta. Det kom någon släkting till mig också men där blev jag osäker på vem det kan ha varit, möjligen min gammelmormor. I vilket fall som helst, helt plötsligt när hon sitter och pratar så tittar hon på mig och säger: "Ni har en liten hund som har gått över till andra sidan", ja sa jag. "Han sitter i ditt knä nu och han är fri och han är lycklig". Då höll jag på att bryta ihop för det var så oväntat. (och just då och där hade jag kunnat betala det tiodubbla för att få höra att Nappe satt i mitt knä, därför kan jag också förstå att det finns människor som lätt kan lura till sig pengar från folk i sårbara situationer).
Därpå så pratade hon en liten stund till om Peters far och bror när hon plötsligt vänder sig till mig igen och säger: "Ni har en ny hund nu". Ja säger jag, vi har faktiskt två nya hundar. Hon lyssnar inte riktigt på att jag säger att vi har två nya hundar utan fortsätter: "Det är en liten hund med ett stort namn, som Brutus". Det var det som fick mig helt övertygad! Även om vi hade två nya hundar (tre nu) så skaffade vi dem med nästan ett helt års mellanrum. Det är små yorkshireterrirar och den äldsta av dem heter.... Brutus! Det är ju inte precis ett vanligt hundnamn. Yorkar fäller inte så vi satt inte med hundhår på kläderna, det fanns INGENTING som kunde ge henne en ledtråd till att vi skulle ha en liten hund som heter Brutus...
Därför, bland annat, så tror jag att det finns mer än det här livet. För att krångla till det ännu mer så tror jag att det är möjligt att vi faktiskt lever flera gånger också. Jag är inte religiös så jag vet inte varför vi ska leva fler gånger men jag tror att det går ut på att vi ska lära oss saker i det här livet och som vi sedan har med oss i nästa. Jag kan tänka mig att vi delvis väljer våra liv, inte att allt är förutbestämt men att vi har valt vissa svårigheter som vi måste klara av redan innan vi kommer till världen. Sedan tror jag att vi kommer till olika vägskäl vid olika tillfällen i livet och beroende på vilken väg vi väljer så sker olika saker. Man kan ju fråga sig vad det är för mening med att folk föds i fattiga länder och aldrig får någon chans till ett vettigt liv eller varför små barn dör. Jag vet förstås inte men kanske finns det en mening med det också, trots att det är svårt för oss att ens tro??? En möjlig teori när det gäller folk i fattiga länder, svältande barn och vuxna skulle ju kunna vara att de själva behöver den erfarenheten samtidigt som vi andra också behöver det eftersom vi behöver det engagemanget.... Nej, det är nog bäst att jag slutar innan jag krånglar in mig för mycket.... Vissa saker kan jag inte se någon mening med.
Så, antingen så finns det en fortsättning och vi får veta allt en dag, eller också så tar det slut och då vet vi ändå inte något om det. Under tiden så får vi göra så gott vi kan, försöka att leva så bra som möjligt, försöka att göra så bra som möjligt av de förutsättningar vi har.
Trots att jag stod och strök några timmar igår så hann jag även läsa en bok. Ja, inte så märkvärdigt för den var väl bara lite drygt 300 sidor tror jag. Dagens boktips är: "Flickan som vävde sidenmattor". Lättläst, trevlig och intressant.
Idag har jag också varit duktig. Jag och Sandra åkte ner till centrum och köpte en ny mangel. Den gamla var helt enkelt förbrukad och det får nog vara godkänt med alla år som den har på nacken. Nu införskaffade jag i alla fall en ny och sedan manglade vi de lakan, örngott och handdukar som behövde det. Skönt att ha det gjort!
I fredags så började jag och Sandra diskutera vilka som är de stora mysterierna och enligt henne så är det döden och rymden. Jag måste nog hålla med. När det gäller rymden så var det frågan om den verklígen är oändlig eller om den tar slut någonstans. Fast, om den tar slut, hur tar den slut och vad finns det bakom det? Alltså, det är nog tur att man inte grottar ner sig för mycket i sådana frågor för mycket för då blir man nog knäpp. Att vi inte är ensamma i universum borde ju vara självklart för alla. Jag kan inte förstå folk som faktiskt på allvar tror att vi är den enda planeten med liv. Löjligt! Sedan, hur det livet ser ut på andra platser är en annan sak.... Hmmm, en hel del att fundera på.
När det gäller döden så har vi pratat om det flera gånger. En del tror att allt slutar när vi dör, andra tror att det finns en fortsättning. Jag tillhör dem som är säker på att det finns något mer, är helt övertygad faktiskt. För någon vecka sedan så pratade vi om saken med en person som sa sig vara säker på att det slutar men som jag sa till honom, om det visar sig att vi har rätt så blir du glatt överraskad och om det visar sig att du har rätt så vet vi ändå ingenting om det. Tyvärr finns det ju folk som utnyttjar andra människors sårbarhet och ska ha en massa pengar osv. för att "förmedla kontakter", det tycker jag är skit men för övrigt så finner jag ingen anledning till att folk inte ska få tro det de vill.
Jag har själv varit med om ett par händelser som fått mig än mer övertygad. Dels hade jag besök av en "gubbe" när jag var liten och dels hade jag besök av någon för några år sedan. Det som hände för några år sedan var att jag vaknade mitt i natten och kände att jag inte var ensam i sovrummet. Jag konstaterade att Peter inte låg i sin säng (han satt i vardagsrummet och läste) men att det ändå fanns en otroligt stark närvaro i rummet. Vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut, innan hade jag trott att det bara var något man sa men det var faktiskt så. Jag kände närvaron tydligare än något jag känt tidigare. Jag vågade inte se efter, fast egentligen var jag inte direkt rädd. Till slut, vet inte efter hur länge, så sa jag "var snäll och lämna mig ifred" varpå känslan omgående försvann och jag blev lämnad. Jag funderade mycket på vem det var men jag är nästan säker på att det var min svåger, Michael, som kom på besök. Han var bara 32 år när han gick bort för 13 år sedan.
För ungefär 2 år sedan så var Peter och jag iväg till ett medium. Det var ren nyfikenhet som fick oss att åka dit. Hon kom från England och var bara på besök i Sverige en vecka. Det var ett öppet hus som jag fick höra om där det här mediet förmedlade kontakter till en del av gästena (enligt mediet var det andarna som valde vilka som skulle få meddelanden). Det var helt gratis så vi åkte dit för att se vad det var, på plats kunde man om man ville anmäla sig till privata sittningar som jag har för mig kostade 300 kronor för ca en halvtimme. Vi anmälde oss till henne med våra förnamn, ingenting annat, inte ens vårt telefonnummer. När vi åkte dit så sa jag till Peter att om det skulle funka så ville jag helst höra ifrån Michael. Kanske, kanske kunde Michael även säga att han hade hand om Nappe, vår förra helt underbara hund... (Yorkshireterrier som blev lite drygt 15 år gammal).
Trots detta så hade varken jag eller Peter några som helst förhoppningar när vi åkte iväg. Vi bestämde att vi inte skulle "ge" henne någon som helst information utan bara ta emot. Den första som "kom" var Peters pappa och han började prata om hur stolt han var över Peter (förutsägbart) men sen började det hända saker. Peters pappa och Michael var båda där och de började beskriva omgivningarna där Peter är uppvuxen och där hans mamma fortfarande bor. Hon beskrev precis hur det ser ut och vi kunde inte göra annat än att bekräfta. Det kom någon släkting till mig också men där blev jag osäker på vem det kan ha varit, möjligen min gammelmormor. I vilket fall som helst, helt plötsligt när hon sitter och pratar så tittar hon på mig och säger: "Ni har en liten hund som har gått över till andra sidan", ja sa jag. "Han sitter i ditt knä nu och han är fri och han är lycklig". Då höll jag på att bryta ihop för det var så oväntat. (och just då och där hade jag kunnat betala det tiodubbla för att få höra att Nappe satt i mitt knä, därför kan jag också förstå att det finns människor som lätt kan lura till sig pengar från folk i sårbara situationer).
Därpå så pratade hon en liten stund till om Peters far och bror när hon plötsligt vänder sig till mig igen och säger: "Ni har en ny hund nu". Ja säger jag, vi har faktiskt två nya hundar. Hon lyssnar inte riktigt på att jag säger att vi har två nya hundar utan fortsätter: "Det är en liten hund med ett stort namn, som Brutus". Det var det som fick mig helt övertygad! Även om vi hade två nya hundar (tre nu) så skaffade vi dem med nästan ett helt års mellanrum. Det är små yorkshireterrirar och den äldsta av dem heter.... Brutus! Det är ju inte precis ett vanligt hundnamn. Yorkar fäller inte så vi satt inte med hundhår på kläderna, det fanns INGENTING som kunde ge henne en ledtråd till att vi skulle ha en liten hund som heter Brutus...
Därför, bland annat, så tror jag att det finns mer än det här livet. För att krångla till det ännu mer så tror jag att det är möjligt att vi faktiskt lever flera gånger också. Jag är inte religiös så jag vet inte varför vi ska leva fler gånger men jag tror att det går ut på att vi ska lära oss saker i det här livet och som vi sedan har med oss i nästa. Jag kan tänka mig att vi delvis väljer våra liv, inte att allt är förutbestämt men att vi har valt vissa svårigheter som vi måste klara av redan innan vi kommer till världen. Sedan tror jag att vi kommer till olika vägskäl vid olika tillfällen i livet och beroende på vilken väg vi väljer så sker olika saker. Man kan ju fråga sig vad det är för mening med att folk föds i fattiga länder och aldrig får någon chans till ett vettigt liv eller varför små barn dör. Jag vet förstås inte men kanske finns det en mening med det också, trots att det är svårt för oss att ens tro??? En möjlig teori när det gäller folk i fattiga länder, svältande barn och vuxna skulle ju kunna vara att de själva behöver den erfarenheten samtidigt som vi andra också behöver det eftersom vi behöver det engagemanget.... Nej, det är nog bäst att jag slutar innan jag krånglar in mig för mycket.... Vissa saker kan jag inte se någon mening med.
Så, antingen så finns det en fortsättning och vi får veta allt en dag, eller också så tar det slut och då vet vi ändå inte något om det. Under tiden så får vi göra så gott vi kan, försöka att leva så bra som möjligt, försöka att göra så bra som möjligt av de förutsättningar vi har.
Kommentarer:
Trackback