tisdag
I morse började vi morgonen med kaninjakt! Ja, det var ju inte precis planerat men så blev det. Mina hundar är nästan alltid med mig till jobbet och det skulle de vara idag också. De skulle som vanligt gå ut och kissa lite innan vi åkte, direkt på morgonen brukar jag aldrig ha koppel på dem. Jag öppnade ytterdörren och Tyson gick som vanligt ut först. En halv sekund senare ser jag ett svart streck försvinna från tomten, med Tyson direkt efter. Det tog några sekunder innan min hjärna registrerade att han jagade en kanin. Som tur var så fick han nog aldrig tag på den eftersom han var snabbt tillbaka men det var läskigt. Nu är det nog bäst att kolla så att det är kaninfritt innan jag öppnar dörren i framtiden.
På jobbet var det en bra dag. S fyllde år så hon, jag och C firade med bakelser. God frukost! Sedan hittade jag "bevis" för att en sak som har bekymrat mig en hel del inte var mitt fel och det kändes oerhört skönt. Det är absolut ingen som har påstått att det var mitt fel heller men det kändes ändå väldigt skönt.
Det har regnat idag och det behövdes säkert. För min del behöver inte sommaren komma riktigt än. Jag har så otroligt mycket att göra inne och det vill jag ju inte göra om solen skiner och det är vackert väder. Det är det värsta med att bo i det här landet, man känner att man måste passa på att vara ute när man kan. Det går naturligtvis att vara ute när som helst på året men det är skillnad på att vara ute och ute...
Just nu önskar jag att någon av våra bilar hade en dragkrok så att vi kunde få hem allt material som vi måste få hem snart. Det skulle kännas bra att komma igång på riktigt. Det är inte bara köket som ska fixas utan även hela balkongräcket som måste bytas ut. Jag har mätt upp allt och det är en hel del material som ska hem till det, det är t.ex. 90 stycken staketspjälor á 95 cm som ska hem, sågas och målas. Dessutom är det en väldig massa meter reglar.. Hmmm, verkar inte som om vi har tid att jobba för tillfället ;-)
För att byta ämne totalt. Jag satt och tittade på väggen här i arbetsrummet. Vi har en tavla från när vi var med på TV. Det står "Tack för er medverkan! Hösten 1998, hälsningar Gunde Svan". Det är helt otroligt vad tiden har gått fort, det känns ju som om det var precis igår. Jag kommer ihåg precis hur jag kände när jag tittade ut på gatan och såg TV-teamet dyka upp... fy katten vad nervös jag blev! Vi spelade in under hösten -98 och sen sändes det på våren -99. 10 år sedan!
Vi, hela familjen var alltså med i TV-programmet "Ingenting är omöjligt". Programmet gick bara i två säsonger och det var synd för det var faktiskt en bra idé. Jag tror att problemet var att det var alldeles för få som vann så det blev lite tråkigt att bara se förlorande familjer hela tiden.
Nåja, för den som inte vet så byggde programmet på att Gunde Svan (och ett JÄÄÄÄÄTEstort TV-team) kom hem till en vanlig familj. Någon i familjen fick ett uppdrag att lära sig något han eller hon inte kunde. Personen fick en vecka på sig att öva och sedan skulle det "redovisas" i TV. Under veckan så hade familjen en videokamera och skulle filma sin vecka med försök och träning. De som sedan klarade utmaningen i TV vann fina priser. En annan av anledningarna till att programmet bara gick två säsonger tror jag var för att de flesta familjer var så tråkiga. De gjorde liksom ingentin av sin vecka med videokameran utan stod och övade på samma grej på samma sätt hela tiden. Egentligen var det nog bara två familjer, varav vi var den ena som verkligen gjorde massor av saker....
Anledningen till att vi var med kom sig av att de hittade oss på Peters hemsida och bad oss söka. Jag totalvägrade men för att göra en lång historia kort så ställde jag så småningom upp. Vi fick gå på audition för att testas och efter ett antal tester blev vi utvalda.
Så kom då den där dagen när alla dök upp här hemma. I programmet var det bara några få minuter men i verkligheten var de här hela dagen. Peter var den som fick utmaningen av Gunde (som förresten är supertrevlig). John Houdi (trollkonstnären) kom och visade ett trick som Peter skulle lära sig. Han skulle lägga 4 tärningar på ett bord och sedan använda en mugg att fånga upp tärningarna en och en, skaka lite och när han lyft muggen skulle alla fyra vara staplade på varandra, alltså 4 på hög. Det var inte lätt! Efter att ha tränat massor av gånger sa Peter till mig att han inte trodde att han skulle klara det men så småningom så satt det där i alla fall. Inte alltid, långt ifrån men ibland och mer och mer ofta. Vi skulle samtidigt filma mellan en och två timmar varje dag och på morgonen kom Posten express och hämtade det som vi hade filmat dagen innan. Det är inte lätt att filma en timme om dagen kan jag säga! Man filmar och filmar och filmar... och så har det gått typ 11 minuter.
Vi gjorde så mycket galna saker den här veckan, sånt som man normalt aldrig skulle göra annars. Helt hänsynslöst drog vi in på en stor fest, ställde upp bordet, gjorde tricket och filmade. Vi drog ihop flera hundra ungar och föräldrar i en dansstudio och gjorde samma sak. Vi ställde upp bordet nere i vår lokala ICA-affär, vi "tvingade" alla grannar att komma in -även folk som vi knappt kände igen. Ungarna fick gå runt och knacka dörr och be alla komma. Vi försökte byta lyckat trick mot fria hamburgare på McDonald's.... Ja, vi var helt galna men åh så kul vi hade! När vi kom in till TV-studion så "kände" alla oss och de kom fram och hälsade hela högen. De hade ju följt oss på video en hel vecka så de kände oss även om vi aldrig hade sett dem tidigare. "Åh, ni passar verkligen för att göra sånt här" var en kommentar vi fick från flera håll. (hmmm, konstigt att de inte har ringt igen ;-) )
Nu vinklade de ändå programmet på ett annat sätt vilket jag kan förstå. De byggde upp det runt Peters stora intresse Star Trek. Det var ju en kul grej för dem och det blev bra det också. Jag tyckte mest synd om ungarna i dansstudion som inte kom med på TV men det kunde vi inte göra något åt.
Till slut kom den stora dagen när vi skulle ställas till svars inne i TV-studion. Vi fick vänta några timmar, vilket tjejerna tyckte var toppen eftersom de terroriserade sminket och bad om mer läppstift och allt vad det var i flera timmar. Jag för min del blev mer och mer nervös men folket där inne tog så bra hand om mig så. Jag fick följa med in i deras hemliga förråd och kunde gå ut därifrån med en stadig gingrogg. Sen kändes det lite bättre ;-) Till slut var det i alla fall vår tur att gå in på scenen och göra vårt. Vi var en av de få familjerna som faktiskt klarade utmaningen, eller dvs. Peter klarade utmaningen. Det var verkligen en fantastisk upplevelse och jag tror att alla i hela produktionen var uppriktigt glada för vår skull.
Vinstvärdet på det vi vann uppgick till lite drygt en kvarts miljon! Var och en vann ett eget pris och sedan var det ett gemensamt till hela familjen. Sandra vann en cd-spelare, Jenni ett playstation, Linda en ny säng, jag vann 4 dygn på Selma Lagerlöf spa och Peter vann en stjärnkikare. Vi hade fått skriva önskelistor tidigare och de ville att vi skulle önska i värde från 10 kronor och upp. Jag hade faktiskt inte önskat mig sparesan, de kanske blandade ihop min önskelista med någon annans men det gjorde ingenting för det var en helt fantastisk upplevelse (som jag gjorde tillsammans med Peter -de sa ju att jag skulle ta med min bästa vän).
Det stora priset som vi vann var en resa till USA och Bahamas och den resan gjorde vi 1999. Vi var borta i 3 veckor men den får jag berätta om någon annan dag, annars så blir det här inlägget olidligt långt.
Det var härligt att vinna och vi har aldrig ångrat att vi tog emot priserna. Vi kunde ha tackat nej om vi ville för vinstvärdet lades ovanpå våra inkomster. Vi hade ju inte fått några pengar men skulle ändå betala skatt på värdet och eftersom vinstvärdet var högt så blev det en massa marginalskatter osv. Det var mindre kul året efter när vi hade en restskatt på 70 eller 80-tusen, kommer inte ihåg riktigt. Nåja, det löste ju sig det med till slut och minnena efter resan och hela äventyret från början till slut, kommer vi alltid att ha kvar! Det var alldeles säkert därför som ungarna fick priser som var lite mindre värda, så att föräldrarna skulle kunna tacka ja åtminstone till barnens priser. Jag är så glad att vi tackade ja till allt.
Vårt program sändes sedan som säsongspremiär på andra säsongen och det var väldigt spännande att se det på TV. Vi hade fått en video med det färdiga resultatet ett par veckor innan sändning men det var ändå speciellt att se det på TV. Det hade gått ett par månader efter inspelningen och vi hade fått skriva på papper om att vi inte skulle berätta resultatet för någon innan det sändes på TV. På mitt jobb var de övertygade om att vi hade förlorat för de trodde inte att jag skulle kunna hålla masken så bra om vi vunnit. ;-)
Så, jag har faktiskt haft min halvtimme i rampljuset! Eller vad de nu säger att man ska ha. Kul var det i alla fall och det var kul när helt okända kom fram till mig en lång tid efter och gav kommentarer om programmet. Någon gång då och då, fast nu var det väldigt länge sedan, så tar jag fram videobandet från programmet och tittar och minns och skrattar...
På jobbet var det en bra dag. S fyllde år så hon, jag och C firade med bakelser. God frukost! Sedan hittade jag "bevis" för att en sak som har bekymrat mig en hel del inte var mitt fel och det kändes oerhört skönt. Det är absolut ingen som har påstått att det var mitt fel heller men det kändes ändå väldigt skönt.
Det har regnat idag och det behövdes säkert. För min del behöver inte sommaren komma riktigt än. Jag har så otroligt mycket att göra inne och det vill jag ju inte göra om solen skiner och det är vackert väder. Det är det värsta med att bo i det här landet, man känner att man måste passa på att vara ute när man kan. Det går naturligtvis att vara ute när som helst på året men det är skillnad på att vara ute och ute...
Just nu önskar jag att någon av våra bilar hade en dragkrok så att vi kunde få hem allt material som vi måste få hem snart. Det skulle kännas bra att komma igång på riktigt. Det är inte bara köket som ska fixas utan även hela balkongräcket som måste bytas ut. Jag har mätt upp allt och det är en hel del material som ska hem till det, det är t.ex. 90 stycken staketspjälor á 95 cm som ska hem, sågas och målas. Dessutom är det en väldig massa meter reglar.. Hmmm, verkar inte som om vi har tid att jobba för tillfället ;-)
För att byta ämne totalt. Jag satt och tittade på väggen här i arbetsrummet. Vi har en tavla från när vi var med på TV. Det står "Tack för er medverkan! Hösten 1998, hälsningar Gunde Svan". Det är helt otroligt vad tiden har gått fort, det känns ju som om det var precis igår. Jag kommer ihåg precis hur jag kände när jag tittade ut på gatan och såg TV-teamet dyka upp... fy katten vad nervös jag blev! Vi spelade in under hösten -98 och sen sändes det på våren -99. 10 år sedan!
Vi, hela familjen var alltså med i TV-programmet "Ingenting är omöjligt". Programmet gick bara i två säsonger och det var synd för det var faktiskt en bra idé. Jag tror att problemet var att det var alldeles för få som vann så det blev lite tråkigt att bara se förlorande familjer hela tiden.
Nåja, för den som inte vet så byggde programmet på att Gunde Svan (och ett JÄÄÄÄÄTEstort TV-team) kom hem till en vanlig familj. Någon i familjen fick ett uppdrag att lära sig något han eller hon inte kunde. Personen fick en vecka på sig att öva och sedan skulle det "redovisas" i TV. Under veckan så hade familjen en videokamera och skulle filma sin vecka med försök och träning. De som sedan klarade utmaningen i TV vann fina priser. En annan av anledningarna till att programmet bara gick två säsonger tror jag var för att de flesta familjer var så tråkiga. De gjorde liksom ingentin av sin vecka med videokameran utan stod och övade på samma grej på samma sätt hela tiden. Egentligen var det nog bara två familjer, varav vi var den ena som verkligen gjorde massor av saker....
Anledningen till att vi var med kom sig av att de hittade oss på Peters hemsida och bad oss söka. Jag totalvägrade men för att göra en lång historia kort så ställde jag så småningom upp. Vi fick gå på audition för att testas och efter ett antal tester blev vi utvalda.
Så kom då den där dagen när alla dök upp här hemma. I programmet var det bara några få minuter men i verkligheten var de här hela dagen. Peter var den som fick utmaningen av Gunde (som förresten är supertrevlig). John Houdi (trollkonstnären) kom och visade ett trick som Peter skulle lära sig. Han skulle lägga 4 tärningar på ett bord och sedan använda en mugg att fånga upp tärningarna en och en, skaka lite och när han lyft muggen skulle alla fyra vara staplade på varandra, alltså 4 på hög. Det var inte lätt! Efter att ha tränat massor av gånger sa Peter till mig att han inte trodde att han skulle klara det men så småningom så satt det där i alla fall. Inte alltid, långt ifrån men ibland och mer och mer ofta. Vi skulle samtidigt filma mellan en och två timmar varje dag och på morgonen kom Posten express och hämtade det som vi hade filmat dagen innan. Det är inte lätt att filma en timme om dagen kan jag säga! Man filmar och filmar och filmar... och så har det gått typ 11 minuter.
Vi gjorde så mycket galna saker den här veckan, sånt som man normalt aldrig skulle göra annars. Helt hänsynslöst drog vi in på en stor fest, ställde upp bordet, gjorde tricket och filmade. Vi drog ihop flera hundra ungar och föräldrar i en dansstudio och gjorde samma sak. Vi ställde upp bordet nere i vår lokala ICA-affär, vi "tvingade" alla grannar att komma in -även folk som vi knappt kände igen. Ungarna fick gå runt och knacka dörr och be alla komma. Vi försökte byta lyckat trick mot fria hamburgare på McDonald's.... Ja, vi var helt galna men åh så kul vi hade! När vi kom in till TV-studion så "kände" alla oss och de kom fram och hälsade hela högen. De hade ju följt oss på video en hel vecka så de kände oss även om vi aldrig hade sett dem tidigare. "Åh, ni passar verkligen för att göra sånt här" var en kommentar vi fick från flera håll. (hmmm, konstigt att de inte har ringt igen ;-) )
Nu vinklade de ändå programmet på ett annat sätt vilket jag kan förstå. De byggde upp det runt Peters stora intresse Star Trek. Det var ju en kul grej för dem och det blev bra det också. Jag tyckte mest synd om ungarna i dansstudion som inte kom med på TV men det kunde vi inte göra något åt.
Till slut kom den stora dagen när vi skulle ställas till svars inne i TV-studion. Vi fick vänta några timmar, vilket tjejerna tyckte var toppen eftersom de terroriserade sminket och bad om mer läppstift och allt vad det var i flera timmar. Jag för min del blev mer och mer nervös men folket där inne tog så bra hand om mig så. Jag fick följa med in i deras hemliga förråd och kunde gå ut därifrån med en stadig gingrogg. Sen kändes det lite bättre ;-) Till slut var det i alla fall vår tur att gå in på scenen och göra vårt. Vi var en av de få familjerna som faktiskt klarade utmaningen, eller dvs. Peter klarade utmaningen. Det var verkligen en fantastisk upplevelse och jag tror att alla i hela produktionen var uppriktigt glada för vår skull.
Vinstvärdet på det vi vann uppgick till lite drygt en kvarts miljon! Var och en vann ett eget pris och sedan var det ett gemensamt till hela familjen. Sandra vann en cd-spelare, Jenni ett playstation, Linda en ny säng, jag vann 4 dygn på Selma Lagerlöf spa och Peter vann en stjärnkikare. Vi hade fått skriva önskelistor tidigare och de ville att vi skulle önska i värde från 10 kronor och upp. Jag hade faktiskt inte önskat mig sparesan, de kanske blandade ihop min önskelista med någon annans men det gjorde ingenting för det var en helt fantastisk upplevelse (som jag gjorde tillsammans med Peter -de sa ju att jag skulle ta med min bästa vän).
Det stora priset som vi vann var en resa till USA och Bahamas och den resan gjorde vi 1999. Vi var borta i 3 veckor men den får jag berätta om någon annan dag, annars så blir det här inlägget olidligt långt.
Det var härligt att vinna och vi har aldrig ångrat att vi tog emot priserna. Vi kunde ha tackat nej om vi ville för vinstvärdet lades ovanpå våra inkomster. Vi hade ju inte fått några pengar men skulle ändå betala skatt på värdet och eftersom vinstvärdet var högt så blev det en massa marginalskatter osv. Det var mindre kul året efter när vi hade en restskatt på 70 eller 80-tusen, kommer inte ihåg riktigt. Nåja, det löste ju sig det med till slut och minnena efter resan och hela äventyret från början till slut, kommer vi alltid att ha kvar! Det var alldeles säkert därför som ungarna fick priser som var lite mindre värda, så att föräldrarna skulle kunna tacka ja åtminstone till barnens priser. Jag är så glad att vi tackade ja till allt.
Vårt program sändes sedan som säsongspremiär på andra säsongen och det var väldigt spännande att se det på TV. Vi hade fått en video med det färdiga resultatet ett par veckor innan sändning men det var ändå speciellt att se det på TV. Det hade gått ett par månader efter inspelningen och vi hade fått skriva på papper om att vi inte skulle berätta resultatet för någon innan det sändes på TV. På mitt jobb var de övertygade om att vi hade förlorat för de trodde inte att jag skulle kunna hålla masken så bra om vi vunnit. ;-)
Så, jag har faktiskt haft min halvtimme i rampljuset! Eller vad de nu säger att man ska ha. Kul var det i alla fall och det var kul när helt okända kom fram till mig en lång tid efter och gav kommentarer om programmet. Någon gång då och då, fast nu var det väldigt länge sedan, så tar jag fram videobandet från programmet och tittar och minns och skrattar...
Kommentarer:
Postat av: Linda
Åh, minnen! Det var kul tillochmed när vi höll på och flippade ut på audition =D
Trackback